Ibland upptäcker man av en slump sanningen om något. Man tvivlar inte en millisekund utan man vet. Denna vetskap är ny och därefter kan man agera (eller konstaterar man bara tingen och sörlplar lite kaffe till och nöjd med det). När man efter ett tag börjar skönja resultaten gäller det att verkligen börja jobba, eller ”jobba” förresten.. jag menar.. lägga in extra kraft, våga nytt, prova mer, misslyckas, köra på mer liksom i alla riktningar!

I ”Dance of change” en.. upplevelse som jag lyssnar på då och då när jag handlar på Priso vid Industrigatan eller när jag tar långpromenader i Ekängen i Linköping eller när jag ska ”sova” eller när jag väntar på bussen eller när jag kör bil eller när jag kikar på 8-åringens innebandybravader.. ja, fattar ni? Så finns det en kort passage om tillväxt. Man konstaterar att naturen inte mäter för att se hur den ska gå vidare. Wow!

Då gäller det att stanna upp lite och tänka till. Hållbarhet håller vi på med och tjatar om men ingen vet egentligen vad det innebär. Resiliens. Robusthet. Jättebra… En hållbar miljö. Ok. köra på som vanligt men hur ska vi göra det hållbart nu då? Hur ska vi göra sophanteringsproblemet hållbart? Våra lokaler? Skrivare som inte skriver dubbelsidigt… Vi ska skapa en massa miljömål och jobba för att fixa dom.. vi skapar indikatorer och mäter (och får reda på resultatet 2 år senare) och mäter mer. Vi tror att vi kan mäta vaccinets effekter genom att titta på klockan (http://www.youtube.com/watch?v=TIPg8LBDkYY).

Plinget eller klinget i huvet handlar om att se till att det man gör kan växa som naturen gör. Utan att samverka, samspela med omvärlden kan man inte växa, man kan inte skapa något mer utifrån sina egna förutsättningar. Om man lyckas är det en hållbar utveckling – man har fått omvärlden att ge en näring och man har något själv att ge tillbaka – man har förädlat något, man har skapat mervärde.

Tittar man nu ur maktperspektivet (Diktatorn, Staten, Chefen, Slavägaren etc) kan man se att det inte handlar om organisk tillväxt (dvs icke hållbar). Det är någon som uttrycker en vilja och vill att denna ska genomföras. Det kan ju vara en Steve Jobs också för den delen, men det är ändå så vi alltid jobbar. Någon ska besluta och något och sedan ska man trycka ut projektet oavsett om projektmedlemmarna vill det eller inte. Peter Senge pratar ofta om ”shared vision”. Att man för att kunna bli en framgångrik och kanske då hållbar organisation måste alla dela samma vision och den ska helst vara skapa ”underifrån”. Först när alla är med och drar åt samma håll och förstår vitsen med visionen och verkligen vill något blir det så bra som det kan bli.

Peter Senge pratar också om lärande organisationer – vad ska man med det till? Det låter besvärligt. Men det är just vad det inte är. Nu är det ju dock inte mer uppföljning och kontroll av vad högsta ledningen önskar som dom där nere ska lära sig utan snarare att man jobbar ihop med att lära och utveckla varandra. Den ”funktionen” lyckas man bara med om medarbetarna är inne i visionen, tycker jobbet är roligt och tycker att det man gör ihop är något man kan brinna för.

Som att ta hand om sina barn ungefär – man ser dem växa upp och utvecklas och man skulle gå på brinnande kol för dem eller gå till vägs ände. Den känslan och den självklarheten har man om man jobbar i en lärande organisation. Tillväxten sker naturligt och utifrån den ”verksamhet” man har och inte p g a att någon talar om vad ska göra. Det är liksom inte upp till Socialstyrelsen eller någon annan myndighet att bestämma om jag ska ha 3 barn eller 1.

Så vi kan prata om delaktighet, samspel och andra tillsammansaktiviteter men man kommer inte vara effektiv förrän man lyckas med visionen. Utifrån denna kan man sedan växa organiskt.

Se även http://salhir.wordpress.com/2011/07/30/artful-transformation/ – det är kulturen som kan bidra med att visualisera visionen och verkligen få människor att dela upplevelser och inse gemensamma intressen. Detta gäller inte bara samverkande organisationer utan även större komplexa som byggts upp m h a stuprör och fragmenterat tankesätt.
Konvergens och fokus
Denna bild skapade Steve Brant 1996:

Vi befinner oss i sista fasen – men vart ska vi?
Kollaps eller kallops
Jag lyssnar ibland på Morgonpasset i P3 speciellt när de har en spännande gäst. David Jonstad var en sådan och de pratade om civilisationens kollaps (morgonpasset).
Det finns tydligen en definition om att då samhällen går under övergår man till ett mycket enklare samhälle med en minimal komplexitet. Så ju större komplexitet desto närmare kollaps då kanske. För att minska komplexitet tror jag att man behöver öka kommunikationen, öka flöden av information samtidigt som man lyckas med filtrering! Vi behöver hitta de rätta ingredienserna och optimera smart – det är balansgång mellan olika tillstånd. Och för att kunna balansera behövs nätverkande och interaktion i realtid.

Syntes istället för analys
Jag tror på att den struktur vi har idag där vi delar in allt efter analys där man strävar mot så lite interaktion (Tom Hermansson Snickars är trött på orden samarbete, samverkan och samspel så jag får byta) som möjligt på lägre nivåer inte är tillräckligt idag. Varje person behöver ”gnugga” sitt kunnande och sin verksamhet med både personer som har samma mål/vision och med helt olika andra också för att kunna öka kreativitet. Så tätare och bättre sociala nätverk är nyckeln i framtiden. Syntes där vi kopplar samman och konvergerar och fokuserar.

Naturen mäter inte för att anpassa sig eller för att ”lära” sig – den är nätverkad och reagerar på omgivningens skiftningar. Till skillnad mot vissa organisatoriska företeelser där lärande ska ske som mest, då.

Kategorier:Design, Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

Etiketter:evolution, lärande, Nätverk, samspel, tillväxt