Det är ganska tröga beslutsprocesser i politiken och på många, många andra ställen. Eller går det så snabbt det bara är möjligt?

Internet är en testarena för personlig utveckling. Få vet om detta, när sociala medier fick fäste bland befolkningen hände något dramatiskt – kommunikationen ändrades från:

• 1-till-många – osocial media: TV, tidningar, tal på torget, Anslagstavlan i TV, bloggar
• 1-till-1 – dialog, chat, telefonsamtal, personligt möte.
• Många-till-1: fysiska namninsamlingar, demonstrationer, strejker (inte så mycket digitala upprop)

… till något helt nytt:

• Många-till-många – Twitter, Facebook, Pinterest, Groupon mm

De första tre är bara ”gamla världen” översatt till Internet medan den fjärde är något helt nytt för hela mänskligheten. Alla kan prata med alla, närsomhelst och varifrånsomhelst. Hela tiden, hemligt, privat, öppet och i fullständig frihet. Vad innebär detta?

Makten tillhör folket

Jo, det skulle kunna innebära att man som medborgare faktiskt (om man vill och makten tillåter det) skulle kunna få insyn i dels hur landet fungerar nu, dels hur man vill att landet ska utvecklas i framtiden. Det vore ju fantastiskt – koll i realtid med fokus på framtiden. Hur skulle det gå till? Jo, om vi nöjer oss t ex med Facebook (som bara är pladdernivån) skulle varenda kommun, statligt verk, departement mm ha Facebook som testarena för deras egen utveckling – där är man öppen med vad pågår och där lägger man ut viktiga frågor och argument för beslut. Där gör man undersökningar i realtid, hittar experter, eldsjälar mm. Ungefär som alla deras webbar (1-till-många) fast ned interaktionsfaktorn och dialogen eller multilogen då. Öppenhet/transparens, nätverkande och stödfunktioner.

Jorden är rund – men världen är platt!

Alla kan allt – eller skulle kunna. Ni förstår idag är det inte en som kan allt, och ska kunna allt. Man ska inte förvänta sig att en finansminister ska kunna allt om ekonomin eller skolan. Politiker är som du och jag, fast de jobbar lite mer och har lite mer att göra bara.

Men det är lite så att tänk om du blev sjuk och sedan kom till sjukhus och doktorn sätter sig vid datorn och kollar Wikipedia och sedan får du 2-3 möjliga diagnoser och ett förslag på ett första recept för att utesluta 1 alternativ och 3-4 osannolika till att börja med. Visst skulle man känna sig lite lurad?

-Wikipedia? Det hade jag väl kunnat surfa fram själv?

Jo, men numera finns inte alltid all kunskap i huvet på folk, inte ens hos läkare. Visst, läkaren hade kunnat ge dig receptet och sagt var det kunde va men numera finns det patienter som har tid och som också har tillgång till kunskapen. Efter ett antal år med samma besvär och besök till olika doktorer så är det patienten som är experten. Detta vet läkare så därför är det bättre att skriva ut Wikipedia-sidan och vara ärlig från början, då får man till en dialog och båda läkare och patient kan jobba med läget/diagnosen och framtiden (bot och bättring).

Samma borde gälla ledare/chefer vs anställda, lärare vs elever, politiker vs medborgare. Var ärliga och öppna med olika alternativ och börja dialogen och ta sedan gemensamma beslut.

Till nästa nivå

Jag fortsätter med läkarexemplet. Läkarens kommunikation med patienten var ju 1-till-1, om sjukdomsbilden var komplex så skulle många läkare utlåta till en patient. Om och det rörde sig om ett asbestmål skulle många patienter gå ihop till en läkare. Revolutionen nu då skulle vara att många läkare kommunicerar med många patienter samtidigt – globalt, hela tiden, från var som helst.
Och givetvis samma sak med medborgare och politiker – multilogen i realtid för effektivt beslutsfattande. Samma sak med hela skolorganisationen – tänk er varje elev har tillgång till alla elver, alla lärare och alla frivilliga ute i samhället som vill stötta. Och det finns hur många grupper som helst globalt på Facebook som handlar om skolan – men på pratnivå, det finns ingen virtuell actionnivå än inte ens på detta område – här borde man ju verkligen få ligga i framkant!

Systematiskt gemensamt ledarskap

Detta är vad som saknas i samhället just nu, en gemensam struktur (som t ex Facebook är) för att vara social (denna definition kommer nog motsvaras av ”online” i framtiden) och för att kunna utbyta ämnesorienterad, geografiskt positionerad, relevansklassad och säger vi ”värderingsfull” information. När nivån på medvetande om situationen är tillräckligt hög (när tillräckligt många öppet har hörts) kan man närma sig beslut om åtgärder och även hur åtgärder bäst ska utföras. När man vet vart man ska (har satt en gemensam vision) och vet var man befinner sig i nuläget är det enklare att förflytta sig.
Och nu då, det viktigaste som förhoppningsvis kommer förändra världen till slut – styrandet mot målen och visionen får inte komma uppifrån utan nedifrån men med ”supervision” och coachning uppifrån. Regler, randvillkor, checklistor, tips, rekommendationer etc kan komma som goda råd på färden och som att se till att spelplanen är i gott skick för alla aktörer. Så kan vi få ett effektivt gemensamt och motivationsdrivet ledarskap till skillnad då från dagens chefskap som ineffektivt tar beslut på tyckanden utan interaktion med omvärlden (verkar det som) och tvingar och styr förändringar till något som ingen vet vad det är eller ens vill till (bakåt i tiden vad gäller skolpolitiken).
Internet är en testarena för samhällsutveckling – synd att man inte nyttjar det! Synd att inte lyckas samordna sig och ta fram det där i sammanhanget ”lilla” gemensamma IKT-projektet utan hela tiden satsar på stora stuprörsprojekt för att lösa interna problem. Synd att man aldrig tittar på möjligheter och istället jobbar med syntes istället för analys, kreativitet istället för problemlösning… Teknik, kunnande, metoder, sociala nätverk och vilja finns – det som fattas är det gemensamma ledarskapet. Och det finns inte en ”lösning” – det är många olika verksamheter och system som många samspela.

Att det ska vara så svårt

Det är ju lite misstänkt att jobba över gränser och själva ordet kollaboratör är ju direkt brottsligt nästan – trots att det betyder att samarbeta. Vissa är rädda för andras agendor – de tror att ”dom” kommer att förstöra och sabba. Men det är precis tvärtom – ME måste ändras till WE och 17 ordvitsar till och kaniner och kattungar, men vi måste göra jobbet över gränser också. Frågan är om det krävs en budget och en politisk förankring eller vi är kreativa nog att komma vidare ändå! Vi saknar verktygen – de operativa och sammanställande, de som ger överblick, de som kan skapa bilden av läget och hur vi kommer framåt. Eftersom alla är sin egen chef/ledare blir det svårt att ens enas om vart i kartan man befinner sig.

Det är ungefär som i den där Monty Python-sketchen med filosoferna som spelar fotboll.

Fast vi har förstås varken boll, plan, regler, arena eller publik – det är inte lätt att samspela då!

Nöjer mig där – man får ju inte avslöja för mycket vad man jobbar med om dagarna om man ska vara trovärdig… Eller? Det kan ju vara farligt att dela information och avslöja för mycket. Eller? Bollen ligger där och väntar på mittlinjen och snart så händer det..!
Heja #Skolvåren, heja Vara lyfter skolan, heja #Skollyftet, heja Enhetspartiet, heja Barnpartiet, heja Skolvision2013, Heja MyDreamNow, heja ALLA eldsjälar där ute som brinner för att mänskligare samhälle! HEJA!!

Kategorier:förändringsledning, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, spel, svensk politik

Etiketter:#Blogg100, #skolvåren, #varalyfterskolan