Det gemensamma ledarskapet – att hjälpas åt

Det är ganska tröga beslutsprocesser i politiken och på många, många andra ställen. Eller går det så snabbt det bara är möjligt?

20130217-231629.jpg
Internet är en testarena för personlig utveckling. Få vet om detta, när sociala medier fick fäste bland befolkningen hände något dramatiskt – kommunikationen ändrades från:

  • 1-till-många – osocial media: TV, tidningar, tal på torget, Anslagstavlan i TV, bloggar
  • 1-till-1 – dialog, chat, telefonsamtal, personligt möte.
  • Många-till-1: fysiska namninsamlingar, demonstrationer, strejker (inte så mycket digitala upprop)

… till något helt nytt:

  • Många-till-många – Twitter, Facebook, Pinterest, Groupon mm

De första tre är bara ”gamla världen” översatt till Internet medan den fjärde är något helt nytt för hela mänskligheten. Alla kan prata med alla, närsomhelst och varifrånsomhelst. Hela tiden, hemligt, privat, öppet och i fullständig frihet. Vad innebär detta?

Makten tillhör folket

Jo, det skulle kunna innebära att man som medborgare faktiskt (om man vill och makten tillåter det) skulle kunna få insyn i dels hur landet fungerar nu, dels hur man vill att landet ska utvecklas i framtiden. Det vore ju fantastiskt – koll i realtid med fokus på framtiden. Hur skulle det gå till? Jo, om vi nöjer oss t ex med Facebook (som bara är pladdernivån) skulle varenda kommun, statligt verk, departement mm ha Facebook som testarena för deras egen utveckling – där är man öppen med vad pågår och där lägger man ut viktiga frågor och argument för beslut. Där gör man undersökningar i realtid, hittar experter, eldsjälar mm. Ungefär som alla deras webbar (1-till-många) fast ned interaktionsfaktorn och dialogen eller multilogen då. Öppenhet/transparens, nätverkande och stödfunktioner.

Jorden är rund – men världen är platt!

Alla kan allt – eller skulle kunna. Ni förstår idag är det inte en som kan allt, och ska kunna allt. Man ska inte förvänta sig att en finansminister ska kunna allt om ekonomin eller skolan. Politiker är som du och jag, fast de jobbar lite mer och har lite mer att göra bara.

Men det är lite så att tänk om du blev sjuk och sedan kom till sjukhus och doktorn sätter sig vid datorn och kollar Wikipedia och sedan får du 2-3 möjliga diagnoser och ett förslag på ett första recept för att utesluta 1 alternativ och 3-4 osannolika till att börja med. Visst skulle man känna sig lite lurad?

-Wikipedia? Det hade jag väl kunnat surfa fram själv?

Jo, men numera finns inte alltid all kunskap i huvet på folk, inte ens hos läkare. Visst, läkaren hade kunnat ge dig receptet och sagt var det kunde va men numera finns det patienter som har tid och som också har tillgång till kunskapen. Efter ett antal år med samma besvär och besök till olika doktorer så är det patienten som är experten. Detta vet läkare så därför är det bättre att skriva ut Wikipedia-sidan och vara ärlig från början, då får man till en dialog och båda läkare och patient kan jobba med läget/diagnosen och framtiden (bot och bättring).

Samma borde gälla ledare/chefer vs anställda, lärare vs elever, politiker vs medborgare. Var ärliga och öppna med olika alternativ och börja dialogen och ta sedan gemensamma beslut.

Till nästa nivå

Jag fortsätter med läkarexemplet. Läkarens kommunikation med patienten var ju 1-till-1, om sjukdomsbilden var komplex så skulle många läkare utlåta till en patient. Om och det rörde sig om ett asbestmål skulle många patienter gå ihop till en läkare. Revolutionen nu då skulle vara att många läkare kommunicerar med många patienter samtidigt – globalt, hela tiden, från var som helst.
Och givetvis samma sak med medborgare och politiker – multilogen i realtid för effektivt beslutsfattande. Samma sak med hela skolorganisationen – tänk er varje elev har tillgång till alla elver, alla lärare och alla frivilliga ute i samhället som vill stötta. Och det finns hur många grupper som helst globalt på Facebook som handlar om skolan – men på pratnivå, det finns ingen virtuell actionnivå än inte ens på detta område – här borde man ju verkligen få ligga i framkant!

Systematiskt gemensamt ledarskap

Detta är vad som saknas i samhället just nu, en gemensam struktur (som t ex Facebook är) för att vara social (denna definition kommer nog motsvaras av ”online” i framtiden) och för att kunna utbyta ämnesorienterad, geografiskt positionerad, relevansklassad och säger vi ”värderingsfull” information. När nivån på medvetande om situationen är tillräckligt hög (när tillräckligt många öppet har hörts) kan man närma sig beslut om åtgärder och även hur åtgärder bäst ska utföras. När man vet vart man ska (har satt en gemensam vision) och vet var man befinner sig i nuläget är det enklare att förflytta sig.
Och nu då, det viktigaste som förhoppningsvis kommer förändra världen till slut – styrandet mot målen och visionen får inte komma uppifrån utan nedifrån men med ”supervision” och coachning uppifrån. Regler, randvillkor, checklistor, tips, rekommendationer etc kan komma som goda råd på färden och som att se till att spelplanen är i gott skick för alla aktörer. Så kan vi få ett effektivt gemensamt och motivationsdrivet ledarskap till skillnad då från dagens chefskap som ineffektivt tar beslut på tyckanden utan interaktion med omvärlden (verkar det som) och tvingar och styr förändringar till något som ingen vet vad det är eller ens vill till (bakåt i tiden vad gäller skolpolitiken).
Internet är en testarena för samhällsutveckling – synd att man inte nyttjar det! Synd att inte lyckas samordna sig och ta fram det där i sammanhanget ”lilla” gemensamma IKT-projektet utan hela tiden satsar på stora stuprörsprojekt för att lösa interna problem. Synd att man aldrig tittar på möjligheter och istället jobbar med syntes istället för analys, kreativitet istället för problemlösning… Teknik, kunnande, metoder, sociala nätverk och vilja finns – det som fattas är det gemensamma ledarskapet. Och det finns inte en ”lösning” – det är många olika verksamheter och system som många samspela.

Att det ska vara så svårt

Det är ju lite misstänkt att jobba över gränser och själva ordet kollaboratör är ju direkt brottsligt nästan – trots att det betyder att samarbeta. Vissa är rädda för andras agendor – de tror att ”dom” kommer att förstöra och sabba. Men det är precis tvärtom – ME måste ändras till WE och 17 ordvitsar till och kaniner och kattungar, men vi måste göra jobbet över gränser också. Frågan är om det krävs en budget och en politisk förankring eller vi är kreativa nog att komma vidare ändå! Vi saknar verktygen – de operativa och sammanställande, de som ger överblick, de som kan skapa bilden av läget och hur vi kommer framåt. Eftersom alla är sin egen chef/ledare blir det svårt att ens enas om vart i kartan man befinner sig.

Det är ungefär som i den där Monty Python-sketchen med filosoferna som spelar fotboll.

Fast vi har förstås varken boll, plan, regler, arena eller publik – det är inte lätt att samspela då!

Nöjer mig där – man får ju inte avslöja för mycket vad man jobbar med om dagarna om man ska vara trovärdig… Eller? Det kan ju vara farligt att dela information och avslöja för mycket. Eller? Bollen ligger där och väntar på mittlinjen och snart så händer det..!
Heja #Skolvåren, heja Vara lyfter skolan, heja #Skollyftet, heja Enhetspartiet, heja Barnpartiet, heja Skolvision2013, Heja MyDreamNow, heja ALLA eldsjälar där ute som brinner för att mänskligare samhälle! HEJA!!



Kategorier:förändringsledning, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, spel, svensk politik

Taggar:, ,

7 replies

  1. Kavlar upp ärmarna och gör mig redo att hugga i och verkligen jobba! Tillsammans!

  2. Blev själv lite varm och ”obitter” av Ann Ludvigssons doktorsavhandling, http://hj.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:236777

    • Intressant! Önskar bara att föer forskare förutom avhandling och forskningsartiklar också skrev på ”vanlig svenska” så det blir lätt att ta till sig! (Som Trevor Dolan sa på Skolsnack Garageradio, rekommenderas!)

      • Just i de sammanhangen är jag en glad idiot som inte alltid förstår vad andra säger, eller varför. Jag mal på i mina egna spår. Tror att jag vet vad som behövs för att ge lite skjuts. Jag kan ha fel, men har inte haft det sen -97, så oddsen stiger (skryt). . . Ludvigsson har en poäng ( i ett civiliserat och demokratiskt samhälle, Go, yeah, go Ludvigsson). Nej, hon skulle antagligen inte uppskatta min support, men hon har rätt ändå. Hon har fattat, helt enkelt.

      • *fniss*LÅter ju imponerande! Kan du inte i korta ordalag förklara vad det är hon fattat? Så slipper jag plöja avhandlingen. *wink wink*

      • Enkelt uttryckt: Samproducerat ledarskap handlar inte om att spionera på ”funktionella avvikelser” hos lärare, utan att hitta det pedagogiska sammanhang där ”fler än en” lärare i team, kan uppnå mer än individer, och där en ledare, i detta sammanhang, kan utgöra ett mervärde. Det finns en svaghet i sammanhanget som inte Ludvigsson kan göras skyldig till. Det handlar om idén gällande pedagogiskt ledarskap. Få pedagogiska ledare i vårt land har koll på det pedagogiska arbetet. Men det är lite ett annat problem. Betänk att hela skolväsendet styrs av jurister, ekonomer och socionomer, enligt regeringsbeslut. Det är helt enkelt till dessa professioner den nuvarande doktrinen har satt sin tillit. Att en rektor, med pedagogisk insikt, skulle kunna göra skillnad, är lite satt på undantag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: