Vi är i en tid av förändring och det finns unga och gamla individer som säger att vi måste ändra på det vi håller på med, ändra på vårt sätt att leva, måste hitta nya sätt att leva, hitta nya ställen att bo på – men det går inte riktigt. Inte i den takt som behövs. Eller går det precis som det ska? Är allt under kontroll? Kanske samhällssystemet är just gjort för att inte skapa förändringar i det?

Antag en stenåldersby där omgivande miljö och tingen börjat påverka livet i byn på ett negativt sätt. Kanske har man misslyckats med de egna grödorna eller blivit drabbade av sjukdom och de handlare som kommer förbi tar alltmer betalt och köper varor för mindre och mindre pengar. Och kanske det dyker upp okända handlare som man inte riktigt vet var man har. Kanske många olika faktorer gör att man känner sig mer och mer osäker i byn när man funderar på framtiden.

Fritt val… att ge sig av?

Visst det fanns det väl förr alltid möjligheter att bryta upp och erövra ny mark? Det fanns alltid ett grönare gräs eller bättre fiskevatten att tillgå, men det måste även då ha funnits perioder då man bott tillräckligt länge på samma plats och skaffat sig en kultur som bevarats över generationsgränser och som skapat ett slags förhållande mellan innevånare och styrande. När resurserna börjar tryta ifrågasätts automatiskt ledarskapet och om det nu vore så i detta fallet att hela stammen eller hela klanen eller hela det samvarande folket runt eldstaden, styrdes av en grupp erfarna människor som byggt upp samhället under hela sina livstider (inklusive deras föräldrar) så hamnar vi i en situation där de som har ansvar för att hantera gruppens säkerhet och framtid ska ta beslut om just gruppens säkerhet och framtid. Om en lösning vore att förstärka samhället – bygga en ny mur, skaffa vapen, investera i teknik, starta nya projekt så funkar beslutsmodellen. Men om allt fler tycker att lösningen är att kanske bygga nytt. Att kanske flytta att kanske överge allt man byggt då blir det svårt för beslutsfattarna att ta beslut eftersom de har allt att förlora på just en sådan förändring.

Om det nu vore så i en fiktiv historia – vad gjorde man då förr? I det här fallet skulle man vilja ge sig av själv från byn eller samhället och då skulle man vilja skapa ett eget samhälle, men då skulle man förvänta sig i detta scenario att ”polis och militär” utanför ringmuren och t o m innanför gjorde sitt jobb för att förhindra kaos och oordning.

Och sedan skulle makten hävda att man har all rätt att kräva förändring, det är bara att säga till och lämna förslag sedan kanske man skulle få chansen att rösta var 4:e år. Men vad som händer är att de som inte kan eller de som inte vet eller dem som styrs av rädsla eller det som tror att klimatförändringarna beror på vädret eller de som tror att det är andra människors fel eller de som tror att gudarna är arga, det är de som kommer att vara i majoritet med följd att de som sitter vid makten (gammalt och tryggt – har ju funkat förut) kommer att sitta kvar eftersom det är de som sitter vid makten och styr vilka frågor som ska diskuteras och bestämmas om. Eftersom de som sitter vid makten kommer att sitta kvar till nästa generation kan ta vid – och då handlar det om 20 år kan man som stenåldersmänniska i 20-årsåldern dra slutsatsen att man inte kan skapa någon förändring inom sin egen livstid. Man kommer inte att kunna säkerställa att ens egna barn har en framtid just på grund av gruppen som bestämmer – känslan av maktlöshet inträder. Och just på grund av den stora breda massan som kan verka aningen fördummad just av dem som bestämmer. Just på grund av gruppens system så är det inte möjligt att skapa förändring i tid. Investeringarna och komplexiteten som byggts upp förhindrar anpassning och nytänkande.

Från då till nu

Det här ju då en slags mental bild av situationen idag som man kan egga upp sig emot. Men om man tittar på hur det ser ut idag i verkligheten istället och försöker att hitta sätt att hantera och påverka verkligheten på något sätt i förändringens tider. Att bråka med polis och militär kan ju vara ett sätt och demonstrera på gator det har nog en slags effekt dvs att man kanske får uppmärksamhet så en applåd för det – men det funkar inte riktigt – eller gör det? Nej, inte i Sverige, inte ett smack.

Sedan kan man ju starta ett parti och sedan kan man hitta kompisar och få bli kallad för ”Idiot” eller vad nu makten väljer att klassificera en som. Och efter en generation eller 20 år kanske man har etablerat sig som parti. Man kan ju undra hur man tänkte då man skapade dem demokratiska formerna och principerna när det begav sig – hur det var då. Man gjorde det utifrån den situation som var då.

Dvs man tröttnade på krigstågen och Karl XII och allt som fanns och sedan byggde man nytt – det kallades för Frihetstiden tror jag. Och sedan fanns det olika samhällsgrupper det var hantverkare, bönder, borgare, rikemän, överklassen, militären eller hattar och mössor etc.

En ny tid

Vilka grupper finns det idag om vi skulle börja om från början? Vilka samhällsgrupper finns det idag? Det finns vi allmänkloka och sedan finns de dem som helst bara gör sitt jobb och som sedan hemma lever ut via hobbies eller trädgårdarbete – de är inte intresserade av något gemensamt över det vanliga – de är nöjda! Och så finns det dem som gärna reser och upptäcker planeten – de flyter ovanpå.

Och sedan finns det idrottsfolket – inte speciellt engagerade de heller. Och sedan finns det gräsrotsfolket! Dom är samhällsmedvetna, de vill skapa, de vill agera! Fast dom är lokaliserade lokalt – dom bryr sig inte heller! De har sitt egna community och förändrar där först och främst. Så det här med nationalstat och det här med regioner är väldigt svårt att greppa idag, det är svårt att greppa övergripande saker, man orkar inte utan möjligtvis kan man hantera sitt egna kvarter. Det är svårt att skapa engagemang för någon annans kvarter. Vi kommer ner på stadsdelsnivå på husnivåer för att hitta gemensamma viljor, där kan man orka börja förändra: ”-Titta, oj, oj, oj – vilka fina blomlådor!” eller ”-Titta vi fick asfalt, åh vad fint!” eller ”-Titta, vi lyckades bevara det där trädet!”.

Men man tittar ju aldrig på övergripande samhällsförändringar – det orkar man inte. Men vem ska titta på de stora gemensamma frågorna nu då? Är det den befintliga makten eller finns det någon ny struktur som måste ordna det där om det nu behöver förändras något?

Vi har alla ett delat helhetsansvar

Den befintliga makten är inte en samling överklassmänniskor som petar naglar och lever i sinkadus utan de är precis som du och jag (fast de jobbar nog lite mer och hårdare och är mer ambitiösa bara än de flesta av oss). Men de har inte de här gemensamma funktionerna att utöva makt som man hade förr. Det går liksom inte säga att ”jahapp, nu ska vi bygga en kyrka” och så startar man gigantprojeket ”och vi kommer att vara klara om 200 år”. Det är helt omöjligt idag.

Och sådana drömmar eller visioner gick ju skitbra förut, det var någon, en person, som hade en dröm och vill förverkliga lyckades få med några som kunde skaka fram pengar i 40 år för projektet eller hur länge man nu orkade med att betala. Och sedan lyckades man ha en slags institution som lyckades överföra visionen och fortsätta arbetet.

”-Här är ritningen och planen, här är visionen.”

Som sedan kyrkan (Gud säger så, det står skrivet i boken) eller slottsägarens son fick ta över kunde fortsätta förverkliga. Eller som i Barcelona där en konstnär som ägnar sitt liv åt att försköna en stad – med viss hjälp av Gud där också då i och för sig. Men denna förmåga att bygga saker och ting över generationsgränser, att bygga saker över kulturgränser att bygga saker över kvartal är i stort sett omöjligt eftersom varenda jäkla aktivitet styrs och är kopplad av valutan pengar. Varenda krona måste mätas, varenda utgift kvitteras och redovisas och stämmas av. Någon måste betala och någon måste vara kund.

Allt detta handlar om nått slags ledarskap som förvandlats till vad man kallar ”management” eller chefskap som idag hanterar en jordlott ungefär istället för ett helt samhälle eller en region.

Det fragmenterade samhället

Inom denna jordlott ska vi sköta vår verksamhet. Den är begränsad och har vissa förutsättningar och man har vissa medel och det finns staket och det finns grannar och konkurrenter och det gäller att göra sitt bästa av detta och att anpassa sig till ramarna. Och det är lite så man kan beskriva samhället idag. Vi har satt upp staket (så att inte grannarna ska förstöra det vi håller på att bygga upp och göra, eller för den delen ens veta vad vi gör – det har inte de med att göra överhuvudtaget), vi har byggt gränser, vi har byggt upp murar med taggtråd och med larm och allt för att vi ska kunna vara säkra på att kunna hantera det vi ska göra, hantera det vi har blivit tilldelade. Så det enda vi bryr oss om är det vi har blivit tilldelade. Chefskap för det vi har blivit tilldelade och det som ligger inom planen om det nu finns en plan.

I gamla tider så fanns säkerligen det här också men förut så satt det folk med ensamrätt att bestämma m h a klokskap (eller dårskap) att bestämma över ett helt samhälle, en hel region eller t o m ett land genom en nyck eller en inlevelse

”-Nu ska vi göra det här! Fixa!”

Sätt mig i en sådan position för låt oss säga 1000 år sedan och jag har kanske valt att vilja bygga en månraket och med tillgång till oändliga resurser. Jag hade blivit besviken efter ett tag och insett att en byggnad, ett palats eller ett torn som pekade mot himlen nog var det jag kunde realisera istället. Eller hade det blivit en kanal eller det största fartyget som seglat på de sju haven eller ja… kanske hade jag gett bröd till folket eller hämnats min döde farfar genom att gå ut i krig. Och det hade gått att genomföra. Men idag, i dagens demokrati kan vi inte genomföra ett skit.

”-Jo, vi kan införa en Reform! Eller en Revision!”

Men det innebär att snygga upp staketen, eller definiera om staketen och kalla dem divisionsgränser eller avdelningar istället. Eller slår vi samman 12 myndigheter till 4.

Från förtroendevalda till missnöjesvalda

Men hela resan att gå från där folk verkligen får leda och få möjlighet att få följa någon man ser upp till, till att man ser ner på dem som ska leda, and man föraktar dem som ska leda – från mammutjägarhjälten till styrelsen för ”kolonilotten”. Hela den resan har lärt mig att det naturliga ledarskapet har övergått till kultursektorn. Att den som sjunger och dansar bäst nu har fått ledarrollen. Att den som är snyggast eller kan sparka in en fotboll flest gånger i ett fotbollsmål – det är den som nu har fått axla ledarrollen.

På stenåldern, vem var det då? Det som kunde göra de bästa yxorna eller den som kunde fälla träd eller den som kunde fälla mammuten med en avgörande sista pil. Den blev ledare för att den var skicklig fysiskt och kroppsligen och den kunde peka på okända jaktmarkar och hävda med all rätt att

”- Jag kan ta er dit! -Jag var där själv förra våren – jag kan fixa detta! Häng med! Vi kan inte ta hand om alla här, vi måste göra något! Vi måste förändra oss! Vi måste flytta! Jag klarar alla hinder! Häng med!”

Och hängde alla med. Men det ledarskap som finns idag i samhället? Det är alltså motsvarande någon ekonomisk administratör som sitter i brödboden och räknar kronor och ören och beslutar i styrelse med andra likasinnade såsom tulltjänstemannen eller den som har lärt sig att räkna eller den som kan föra skrifter om hur det såg ut ekonomiskt förra månaden. Ekonomens lösning på brist på pengar är att använda de verktyg som denne har t ex att spekulera i framtiden och skriva ut fler skuldsedlar (varför lämna säkra framtida inkomster?). I dennes värld finns inte att bryta upp eftersom det skulle förstöra hela levebrödet. Det är den typen av ledarskap som sitter på ledarskapspositioner idag och som ska ta oss till okända marker. Man kan ju inte begära att en sådan personlighet ska tänka visionärt och peka ut det område man ska till, varför och hur det ska gå till. Om man inte känner till området från början kan man inte kräva att en administratör ska säga

”–Jaa, vi ska erövra bergen där borta, vi ska över dom bara” och i nästa andetag ”-Det kommer kosta 4 månadslöner per person!” och med ekonomipergamenten och pennan i handen pekandes mot fjärran.

Inte en jäkel skulle följa. Men däremot en man eller kvinna med självförtroende som visat mod, styrka och skicklighet och fällt en mammut med egna händer skulle man lätt både lyssna på och kunna följa till vägs ände om så vore. En sådan person skulle lätt anta utmaningen och ta fram den kunskap och hjälp som skulle behövas för resan!

”-Det blir tufft, men det fixar vi! Jag behöver er hjälp – ni behöver vara starka och ni behöver göra saker, ni måste se till att vi får fram rep, vagnar, tunnor med proviant, hästar, båtar allt! Häng med!”

Och när vi då tittar idag i samhället finns det inte en enda person som kan ställa sig upp och hävda att

”-Jag fixar detta! -Jag tar oss igenom klimatkrisen! Jag fixar skuldberget!”

För överallt i samhället på beslutande position sitter det personer med administrativa och ekonomiska färdigheter med en förkärlek för att kunna prata; i riksdagen, i regeringen, i parlamentet i Bryssel i Europa.. I kongressen i USA sitter det administratörer som har allt att förlora på förändring och förändring som innebär att ”flytta” eller i grunden förändra vårt samhälle. Dom vill inte lämna sina skrivbord. Dom kan skicka andra t ex soldater att anfalla andra byar, men de tänker inte lämna sina egna skrivbord. Varför skulle de det? Det kan även vara så att åldern spelar roll också. Ju äldre man är desto svårare är det att flytta och ge sig ut på ”vandring”. Då sitter man hellre kvar där man åtminstone vet vad man har.

Det finns ingen syndabock

Så nu säger jag inte att det är alla äldres fel och inte heller alla som sitter i ledarskapets stolar att det är deras fel. Alla gör så gott man kan och t o m lite mer än det men problemet är att det inte räcker idag. Även om man ser till allas bästa (inom sin domän) räcker det inte eftersom fortfarande sitter i samma båt som alla andra och är på väg åt fel håll (vissa tror vi är på rätt väg och en del vill t o m backa). Skulle alla på samma gång börja vilja svänga så skulle möjligen 100 stycken i båten bli synkade och kunna påverka, men när 100 000 andra inte är synkade utan är synkade i sina grupper händer ingenting på det hela taget. Och hur många starka ledare vi än tar fram (av fälla mammut-typen med bara händerna) kommer deras röster ändå att dränkas av rösterna från den stora massan roddare.

Det kan tyckas vara en dyster bild. Men i kristider och i frihetstider finns det stora möjligheter. Det är kanske möjligheterna man ska fokusera på och inte problemen?

Om man inte tror på förändringen eller har en överdrivet protektionistisk föreställning om den egna verkligheten eller kanske bara är rädd eller okunning finns ändå en chans här – att gå från att vara orolig själv till rolig ihop med andra. Vårt fina samhällssystem är gjort för att skapa stabilitet och lugn i oroliga tider. Det är inte gjort för att skapa dynamik i roliga tider. Det är ett system gjort för kyla ner verksamhet och minimera hot inte för att hetta upp och skapa möjligheter.

Kategorier:Livet, perspektiv, Samhällsutveckling

Etiketter:Sensemaking, Situation Awareness