Nej Birro, vi har ALLA har ett gemensamt ansvar

Då var det dags igen med en ny skopa skit från osociala media. Denna gång är det den religiöse Marcus Birro som tagit till sig propagandan och ser vilka som har ansvaret för skolan – föräldrarna! Jag kommenterar artikeln i sin helhet – mina kommentarer är kursiva.

IMG_0629.JPG

Marcus Birro: Först och främst föräldrarnas ansvar

Så länge man befinner sig på tryggt avstånd från den fullständiga präriebrand och totala ödeläggelse som kännetecknar svensk skola (åtminstone om man lite utifrån tar del av debatten, verkligheten är som alltid säkert något mer nyanserad) blir alla larmrapporter ekon från ett kaos.

Här kommer en huvudtes som inte ens är sann och Birro tvekar lite och överdriver givetvis – annars blir det ju ingen artikel liksom. Verkligheten är verkligen ingen ”präriebrand” – inte ens Björklund har påstått detta.

Men när det snart är verklighet för våra egna barn börjar man lyssna på ett annat sätt.

Jo tack. Det är då man inser vad som kommer ske. Det är då paniken kommer.

I veckan lyssnade jag på ett inslag i Sveriges radio P1. En förtvivlad lärare viftade med sin vita flagga. Hon lät som en general som förlorat alla krig. Hon hade gett slaget förlorat. Hon berättade om en kollega som kom och grät och darrade som ett asplöv efter varje lektion. Hon berättade om elever som svor åt henne, som spottade inomhus, som fullständigt hade tagit över hennes arbetsplats och som inte lyssnade på ett enda ord hon lyckades få igenom sorlet. Hon var klassrummets clown helt enkelt. Hon var offer för ett myteri och stod nu fastsurrad vid rodret, alternativt darrande på plankan med trettio träsvärd i ryggen.

Så ett exempel från ett radioprogram om en till synes fullständigt havererad lärare. Av detta exempel ska vi dra slutsatser om HELA skolan. Men detta är ett enskilt fall bara där situationen uppenbarligen inte är representativ. Likaväl som vi inte ska dra slutsatser om skolan utifrån detta ska vi inte dra slutsatser om hela lärarkåren utifrån denna lärare som inte har det lätt. Inte heller ska vi dra slutsatser om eleverna eller föräldrarna.

Sedan drog stormen fram över eterhimlen. Vems är felet? Hur har det kunnat bli så här? Vad hände? När hände det? Varför hände det? Är det kommunernas fel? Björklunds fel? Sossarnas fel? Lärarstatusens fel?

Det kanske inte är någons fel överhuvudtaget? Kanske är situationen så komplex att det är systemet i sin helhet som det är fel på? Ja, eller kanske är det att en allt uppkopplad fritid i en globaliserat värld som gör att skolan inte lyckas förmedla dess viktighet? Kanske är det toppstyrningen? Kanske är det hela fokuset på att hitta problem att lösa och i den ivern glömma alla möjligheter? Vem vet.

Ingen enda gång har jag sett den här debatten placeras i sitt rätta sammanhang. Vad är det för ett samhälle vi skapat i vår frihetliga iver att lösgöra alla människor ifrån alla givna sanningar? Vilket samhälle får vi om vi framför varje barn dumpar en samling redskap och nycklar och sedan ber dem sätta ihop dem efter eget huvud?

Här kommer en ny sorts sanning, frågor som ska leda in på något? Tydligen får de unga en samling redskap och nycklar i knät – utan att det finns någon vuxen där då? Inte en förälder och inte en lärare – de lämnas vind för våg? Vilket samhälle får vi då? Ja, jag vet inte. Frågan är väl helt hypotetisk. Vilket samhälle får vi om vi ger alla en AK4? Vilket samhälle får vi om vi tillåter aga igen? Kul lek säkert att ställa frågor utan att fråga sig om de är relevanta. Och vilka är de givna sanningarna som tydligen inte går att beskriva? Är hypotesen en sanning nu?

När gjorde Sverige sig av med alla gemensamma värdegrunder?

Och när gjorde vi detta? Vi jobbar väl mer än nånsin med värdegrunder – tyvärr sitter vi numera i en något mer komplicerat sits där inte alla känner till Albert & Helbert, inte alla ser på svensk dum-TV och framför allt man läser inte tidningar där Birro härjar, så de referenspunkterna måste jobbas fram – de går inte att trycka till massan längre via osociala media tyvärr!

Ett land utan sanning blir ett land av inbillat fria individer. Vår drift att avsäga oss allting har skapat ett land där alla drivs av sin egen lag, sin egen vilja, och där varje försök att beskriva hur den något större bilden ser ut, varje försök att lyfta blicken, förpassas ut och bort.

Tydligen är vi ett land utan sanning? Birros sanning om att vad..? Präriebranden som är skolan eller att det är föräldrarnas fel? Eller vad?! En drift att avsäga sig ansvar hör väl mera ihop med nationella politiker – det är alltid de föregående politikernas fel. Och ”sin egen vilja”? Det är väl detta som är ett av huvudproblemet i skolan att varken lärare eller elever får göra som de vill – alla är styrda av strukturer som gör att man håller på med administration, bedömning, skolande, styrande istället för lärande. När tiden går åt att sätta betyg, rätta prov och att agera ordningsvakter istället för att skapa relationer och bygga förtroende är det rätt svårt att se att den fria viljan är det som är problemet. Då har man ju missuppfattat det hela totalt. Det är som att sätta en människa i en bur och när människan protesterar så är problemet människans fria vilja.

Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.
Jaha?

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör.

Så om 1 av 10 barn är otryggt i skolan så är det föräldrarnas fel. Om över hälften av alla elever i åk 8 inte tycker att skolan intresserar och ger dem lust att lära mer så är detta föräldrarnas fel också. Om en skolklass fullständigt har urartat pga av lärarbrist, brist på ledarskap, brist på omtanke, brist på ordning och reda, brist på mening och syfte så är det föräldrarnas fel? Nej, skolan har faktiskt ett ansvar att skapa intresse för livslångt lärande enligt skollagen och i övriga styrdokument finns det bl a ett demokratiuppdrag.

Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn.

Nej, så här är det ju inte! Jag är tvungen att lämna över mina barn kl 8 till en värld som kanske är direkt skadlig för mitt barns utveckling. Ohälsan bland unga ökar och skolan har en skyldighet att kompensera för olika hemförhållanden, kulturella bakgrunder etc. Om jag var ansvarig skulle jag få ta mina barn UR skolan när jag behagade. Om jag är ansvarig för mina barn i skolan vill jag sitta med på varenda lektion så att jag kan hjälpa och stödja hela tiden.

Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Men föräldrarna kan vi skylla på? Att vi har otrygga barn (1 av 10) i åk 8 är föräldrarnas fel? Jo, tjena. Om allt är föräldrarnas fel (vilket fel det nu är om det är präriebrand eller pirater och myteri) kan vi väl lägga ner skolan som helhet eftersom skolan som helhet eller BESLUTANDE POLITIKER inte har något ansvar överhuvudtaget. Rektorer och lärare och kommunförvaltningar går fria också alltså – det är föräldrarnas fel.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn.

Verkligen inte. Och denna påhittade lögn har ett pris… Och det priset betalar vi genom att kapa alla band…? Huh? Det är väl precis tvärtom! När Birros barn kommer hem gråtandes över att ha misslyckats på ett prov eller skäms över ett dåligt betyg eller kommer hem efter att fått kvarsittning eller pga av att nån äldre elev har slagit honom i magen kan jag lova att Birro tar barnets parti – att kärleken och relationen till barnet gör att orden tillslut handlar om att provet inte spelar nån roll i det stora hela, att betyg inte är livsavgörande och att det kommer en tid efter skolan. Har han tur glider barnet igenom skolan utan att bli skoltrött, utan att mobba andra och utan att ha fått uppleva mardrömsklassen i Birros exempel. Oftast är det ett lotteri, tyvärr.

Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

Nej, det gör vi INTE. Vi lär våra barn att inte slåss etc men sitter man i en klass på 25 elever och gnager på varandra år efter år blir det nog alltför många situationer som tillslut utmynnar i frustration, slagsmål eller annat otrevligt. Är jag ansvarig för lärarbristen? Är jag ansvarig för att det är 25 elever i samma rum? Nej. Är jag ansvarig andra föräldrars barn? Nej. Är jag ansvarig för innehållet i undervisningen? Nej. Är jag ansvarig för att Birros barn slår mitt under en rast medan läraren ute har gått runt hörnet ett ögonblick? Nej.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ja, skolans demokratiuppdrag borde verkligen lyftas nu och i framtiden. Skolan har ett ansvar att förmedla gemensamma värderingar och se till att det finns gemensamma överenskomna regler som följs och respekteras av alla. Eller ska jag som föräldrar behöva stå i klassrummet? Eller ska jag på helgerna ta hand om 20-30 elever och träna dem i grupp hur man ska bete sig så att skolan ska slippa ta ansvar? Jag vet inte, men hur skulle det gå till? Och.. Ja, jösses varken Skolverket, lärarfacken eller några andra har ett ansvar alltså. Det är vi föräldrar som ska sköta systemet. Helt gratis och och varje kväll och helg och under alla lov ska vi träna våra unga att gå i skola och dessutom med andra barn också så att det blir verklighetstroget. Vi måste även träna dem att ha tråkigt och stänga av alla distraktioner. Om barnen får för roligt på fritiden blir ju skolarbetet lidande. NEJ TACK! Om barn börjar ringa mer till BRIS är det då föräldrarna som ska fostra mer då, eller? Eller är det otrygghet i skolan som de ringer för? Stress i skolan kanske? Ångest i skolan kanske? För mycket krav kanske?
Niklas Ekholm skriver på Facebook (tack!): Tio främsta skälen till avhopp:
(från undersökning av Temagruppen Unga i arbetslivet 2013)
”Då vi har analyserat ungas svar ser vi tydligt att den psykiska ohälsan är stor i gruppen. Många beskriver hur deprimerade de är, att de mår allmänt dåligt, känner sig omotiverade och inte har någon ork, eller är ”skoltrötta”.
Skälen till avhopp från gymnasieskolan som kommit fram i de ungas berättelser i fallande ordning:
1. Mobbning, socialt utanförskap
2. Brist på pedagogiskt stöd i skolan
3. Vuxna som inte bryr sig
4. Dåligt bemötande i skolan
5. Bristfälligt pedagogiskt stöd i skolan efter en långvarig
frånvaro (på grund av sjukdom eller missbruk)
6. Behov av mer praktik och mindre teori
7. Stökig skolmiljö
8. Fel programval
9. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte
upptäcks under utbildningen
10. Dåliga hemförhållanden”

Allt det här är alltså föräldrarnas fel. Check.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.
Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.

Vilken osanning?! Svensk skola är ett kvitto (i dess totala omfattning) på att den inte hängt med i utvecklingen. Det är där skon klämmer – att man år efter år efter år levererar ohälsa, okunskap och djup livslång ångest hos en del och en bra start på livet för vissa. År efter år, samma struktur och upplägg och samma resultat – det är en sorteringsmaskin. Och det är föräldrarnas fel? Nej. Vi har ALLA ett gemensamt ansvar att hjälpa varandra. Sitter man som beslutsfattare på vilken nivå som helst inom skolan så har man ett ansvar. Varje lärare har ett enormt ansvar. Och varenda förälder har ett ansvar också men när det skiter sig (krig, missbruk, skilsmässa, vad som helst) så har skolan ett kompensatoriskt ansvar. Så ÄR det!

Vi har ALLA ett gemensamt ansvar att nu lämna tankemodellen att livet är ett enda stort problem eller att skolan är det. Det är dags att lämna den tankemodellen nu och istället titta på vad som funkar, förstärka det och ge elever och lärare ansvar och förtroende istället för mer tvång, plikt och styrning. Det är ju detaljstyrandet som är orsaken till ohälsa och problemfokuset! Det är dags NU att ta bort skoldebatten från kändisars och valfläskpolitikers agenda. Vill herr Birro hjälpa till är det inte såna här idiotiska artiklar han ska publicera.

Det är dags att sätta eleverna, samarbete och LÄRANDET i fokus och sedan reflektera över möjligheter.



Kategorier:debatt, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: