5 jag som påverkats av betyg

Detta är verkligen ingen vetenskaplig artikel eller fakta utan en text utifrån min egen personliga utgångspunkt om hur jag upplevt skolan, allt jag läst och vad jag tror. Det är grova generaliseringar och plattityder etc och så här kan man inte göra men jag vill ändå sätta ord på varför jag tycker betyg är så fel både operativt och strategiskt.

20140325-204002.jpg

Visst är det märkligt, skolans lotteri. Jag hade kunnat hamna i vilken av de här grupperna som helst beroende på föräldrar, hemmiljö, etnisk bakgrund, lärare eller skola. Och om jag tvingats fly till något annat land hade jag nog inte klarat mig alls, då hade jag nog fått skapa mig en helt ny identitet. Bara en sån sak.


  1. Här har vi duktiga läshuvudet, Christer. Jag är rätt duktig på att läsa och memorera kunskap och kommer ihåg en hel del efter proven. För mig passar skolan förträffligt. Jag skulle t o m kunna lära mig ännu mer. Jag kan bli elevkårsordförande, politiker, journalist, läkare, jurist och säkerligen chef på vilket jobb som helst. Jag kommer bli rik – det vet jag! Jag vet att jag kan mer än de flesta och går ut skolan med toppsjälvförtroende. Det lönar sig med flit!
  2. Här hittar vi Christer som har läshuvudet men som även t ex är duktig på idrott, alla möjliga ämnen (även de som inte finns i skolan) och jag behöver en extra skjuts då och då, fast oftast tycker jag att skolan inte är världens viktigaste ställe för att få en bra framtid – det finns så mycket mer. Jag kan bli ingenjör, ledare och säkerligen många andra roliga yrken – egentligen vad jag vill. För mig spelar inte betygen nån roll överhuvudtaget, jag klarar mig oavsett.
  3. Här hittar vi Christer som inte riktigt orkar anstränga sig för att bli duktig i skolans värld. Jag är nöjd med vad det blir och tycker inte att det är speciellt vettigt att gå i skolan, ämnena är tråkiga och det mesta är ointressant. Och skulle det vara intressant så är det för svårt. Kanske idrotten lockar mer, eller tjejer eller böcker om andra världskriget eller rymden. Jag lär mig vara medelmåtta, jag inser att jag aldrig kommer blir så bra som dem i 1 och 2 – orkar inte, låt de hålla på. Jag vill inte vara någon plugghäs – vad ger det? Betygen är inte tillräckligt viktiga för att motivera även om det ibland när intressena sammanfaller så går det att komma upp ett snäpp – det är kul.
  4. I denna grupp mår jag dåligt och har dåligt självförtroende och kanske har jag en dålig hemmiljö. Jag ligger efter hela tiden och kommer aldrig riktigt i kapp även om jag vill. Tack vare extra hjälp får jag till målen, men jag känner inte att jag har en möjlighet att dels komma ikapp och dels att jag känner att jag nog inte har så mycket lust att ens fundera på framtiden. Jag kämpar på dock men har det svårt att veta om det är nått jag är bra på egentligen. För mig är betygen bara jobbiga – jag blir ledsen och funderar på varför jag går i skolan överhuvudtaget. Det känns som om vad jag än gör så kommer jag misslyckas.
  5. Här är jag en ledare och en entreprenör – jag vet vad vill göra, bara den här skiten tar slut nån gång och jag får bestämma själv. Jag har genomskådat skolan och skiter i den högaktningsvärt. Det finns ingen plats för mig där, jag accepterar inte att hunsas som ett får. Jag vill förändra, jag vill bryta regler, jag vill be alla vuxna dra åt helvete – va f-n är ni för förebilder? Skolan den mest vansinniga platsen på jorden och ALLT annat är betydligt roligare, t o m att städa hemma. Betygen skiter jag i – vad vet de om mig, vem bryr sig om vad jag vill? Jag läser böcker, jag spelar musik, jag hänger med kompisar och lär mig om livet på mitt sätt. Jag har mina drömmar, men det skiter skolan i, låt mig bestämma vad jag ska bli. Om de brydde sig, om det gick att vara där skulle jag nog gå dit oftare men det är bara massa tjafs, skitsnack och vikarier som inte fattar och jag orkar f-n inte. Va f-n ska jag med betyg till? Jag kan använda dom som toapapper. F*ck you!

Letade efter en bild och hittade denna: Personligheter – intressant. Men det är ju en dag imorgon också. Hittade även denna bild:

20140325-203354.jpg

Betyg förstör lärandet och sätter fokus på att bedöma personligheter inte resultat. Betygen blir självuppfyllande och ackumulerar misstag till en enda siffra eller bokstav.



Kategorier:betyg, blogg100, Samhällsutveckling, skolan

Taggar:

4 replies

  1. Bra skrivet. Fredrik

  2. Jag har under åren träffat åtskilliga elever från grupp 4 som tack vare att betygen baserats på kunskaper och inte till deras personer lyft, mått bra och nått vidare efter egna önskningar. Jag har också träffat elever från grupp 5 som mått precis så vansinnigt dåligt som deras agerande låtit förstå – och ska vi anklaga skolan för något i det har den inte lyckats i det som benämns dess kompensatoriska uppdrag.

  3. Förtydligande: med ”personer” menade jag att särskilja en väsentlig och menar jag viktig skillnad mellan betyg och omdömen i betydelsen person- respektive kunskapsrelaterade. Jag har tyvärr sett alltför många exempel på hur sk personliga utvecklingsplaner inte ger någon egentlig information alls. Jag föredrar såattsäga ett ”Vi måste alla stötta Lisa i att knäcka läskoden, som det är nu räcker det inte, framför ett Men Lisa vill så mycket och är så duktig men ni måste nog hjälpa henne att läsa. Sover hon ordentligt?

    Du har alldeles rätt i att skolan inte lyckats på systemnivå utan är alltför beroende av för att uttrycka det enkelt den enskilda (goda) läraren. Till en del ÄR det så (vi minns nog alla några riktigt BRA lärare och tyvärr även en del kassa), det ligger helt enkelt implicit i yrket precis som det gör i alla hantverk. Några är innovativa och talangfulla men alla kan faktiskt lära sig och bli habila och duktiga. Här har lärarutbildningarna mycket att göra. Personligen tror jag på det goda föredömet, den goda handledaren och mentorn.

    Det kompensatoriska uppdraget måste ligga i(!) skolan och inte puffas åter till hemmet – det är ju en anomali – eller läggas på den enskilda eleven. ”Skärp dig!” är ingen lösning. Men ”skärpning” i ett greppbart sammanhang kan vara ett stöd. Som svar på din fråga. För att uttrycka det enkelt har jag träffat fler som ”lyft” än som inte gjort det. De barn och ungdomar som sjunkit är de som fastnat i tunga droger, och de som gjort det har en bakgrund där samhällets samtliga institutioner inte förmått ge det stöd som hade krävts

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: