Det där med auktoritetstro, är något högst förlegat idag. Att tro att man är förmer än någon annan. Nej, vänta jag känner igen det där. Man själv är minst lika bra som alla andra och ingen ska säga nått annat. Så menar jag. Man måste istället ha en viss känslighet i systemet man försöker upprätthålla. Och är man dryg så hamnar man ungefär som dromedaren i bilden nedan. 

Ansvarsförskjutning och problemförflyttning

I dessa tider då olika diktaturer bara bestämmer sig för att fördriva människor utan hänsyn, när det syns mer än nånsin hur auktoritära idioter bestämmer att det ska vara si eller så. När presidentkandidaten Donald Trump vill bestämma att Internet ska stängas ner då kommer en sån här sinnessjuk artikel i Expressen. Okunskapen som finns i vuxenvärlden är ett gigantiskt problem idag – tänk krig, miljökris, ekonomisk katastrof, Trump, ISIS, tänk hela osociala medias fokus på ”cherry picking” av all skit som händer (man tar ett par ruttna körsbär och dömer sedan ut hela trädets skörd) och ignorerar allt bra som händer – allt det här skapar en förtroendeklyfta. Men så kommer då någon som tror att hen är förmer än alla andra (varför vet vi inte), som har rätt att gå in och bestämma över alla. Generalen, chefen och den lilla självutnämnda diktatorn, viftande med sitt låtsassvärd. Läs och förundras:

Här är eländet: Det är läraren som bestämmer i skolan

Skolan är ingen lekskola och föräldrarna ska hållas kort.

Glöm lärdomar från apstadiet, romarriket, andra och första världskriget. Glöm allt vad demokrati innebär, glöm medbestämmande, glöm delaktighet, glöm inflytande och framför allt – glöm dig själv som individ. Om ditt barn far illa i skolan ska du hålla käft, och ”hållas kort”. Och fattar du inte det så.. kan du.. Ja, här kommer kruxet. Om du inte gillar de nya ordningen kan du dra åt pepparn. Eller nått. Nu kommer auktoriteten nämligen och bestämmer att:

Läraren ska vara chef i klassrummet. Läraren ska ha makten och vuxenansvaret. Låt stå!

Och tar du inte det.. kan du.. Ja, vaddå? Då kan jag ta mitt barn ifrån skolan? Nej, utan jag får flytta med pick och pack och bli nån annans problem. Så är den nya ordningen, nämligen. Att förflytta problem och inte ta eget ansvar. Detta gäller även elever, föräldrar, rektorer, skolförvaltningschefer, politiker, diktaturer etc. Komplexa problem (som att ett barn hatar skolan) ska inte lösas utan förflyttas. Kostnader för ett barn som hatar skolan ska man inte göra något åt utan kostnaderna ska bara förskjutas till annan instans.

Klimatförändringar även mellan generationer

Låt mig försöka förklara skillnaden mellan idag och för 20-50 år sedan. Det är som med klimatet ungefär – det gör att man får extremväder. Det funkar inte att banna vädret – vi måste jobba långsiktigt och hållbart för att påverka klimatet i en positivare riktning – oavsett grundorsaker egentligen. På samma sätt är det med människor och ungdomar. Ungdomar har alltid i olika tider haft jobbet att förändra både samhället och livet på jorden. De ifrågasätter och bryter sig loss från föräldrar och traditioner och ska så få göra. Idag, inte minst är det kanske vår svåraste utmaning då hela världen förändras varje dag. Vad som händer idag är de extremt dåliga situationerna blir extremt värre, konsekvenserna för ”systemklimatets” skiftningar blir så ofantligt mycket värre idag (glöm inte att de extremt bra situationerna blir extremt bra). Vi behöver en raskhet och buffert som går över budgetår, årskullar och generationsgränser.

När man tror att det är bättre utanför…

Det krävs inte mycket för att en ungdom idag ska hamna ”utanför” skolan, i själva verket hamnar de innanför ett annat slags globalt samfund istället antingen i gänget, i drogen eller på Internet. Eller om vi har tur i musiken, konsten eller annat positivt. Det är ingen som helst svårighet att bryta sig loss från föräldrar numera – det finns ingen hävstång att jobba med. Man kan liksom inte hota med arvlöshet eller att man inte får bo kvar hemma eller stryk eller att man inte får mat. Inte ens att bli kärlekslös är något som biter eftersom föräldragenerationen är av samma skrot och korn som skolan, ”det ruttna samhället”, ”den orättvisa världen” etc.  Det spelar ingen roll överhuvudtaget om förälder helt plötsligt blir chefen eller om nån kolumnist plötsligt i sin drömvärld ska göra alla lärare till chefer och ungdomar deras anställda. Det finns nämligen ingen lön eller belöning i skolan längre för vissa unga. Det finns inte ens ett hot om en sämre verklighet eftersom det inte kan bli sämre. Läraren blir alltid en representant för det ”orättvisa systemet” som inte funkar. De åtgärdsprogram som införs utgår och kommer alltid från ”systemet som ska krossas”. Men när man som ung tror att det är bättre utanför, då har vi alla misslyckats med att inkludera allt det där bra som finns just utanför skolans trånga korridorer.

Så hur ska vi göra – bara att kriga på eller?

Tyvärr kommer vi inte vinna den kampen, eftersom unga är just unga och vinner i längden med tiden. Det är liksom inte ens lönt att försöka stoppa Internet (om vi inte ska införa diktatur då tillfälligt). Folk kan liksom flytta numera – valfriheten är enorm. Det är inte lönt att helt plötsligt bli auktoritär, låsa dörren och  stänga ute elever eller hota med böter. Då blir det ju dubbelvinst för den som vill straffa både skola och föräldrar.

Låt oss inse att motståndskriget inte går att vinna utan att vi måste vara ytterligt smarta och taktiska när vi ska få unga att lära sig (nått de varken vill eller har lust att lära sig, då). Det går inte att tvinga på kunskap idag (tyvärr, det vore ju den enklaste lösningen), vi måste vara klokare, smartare, mer anpassningsbara och framför allt dela med oss av makt, inflytande, lära oss lyssna, försöka se in i framtiden och jobba utifrån ett elevperspektiv där frivillighet är avgörande för att man ska lära sig sådant som en ung generation aldrig i livet kan förstå varför man ska lära sig.

Även om ”vi i systemet” har ett ansvar att förklara att det är skillnad på hastighet och acceleration måste vi hitta sätt att förklara detta så det blir relevant för våra unga annars sorteras detta bort som ovidkommande, trams, löjligt eller värdelöst. Våra ungas hjärnor har nämligen blivit experter på att sålla bort sånt som man absolut inte behöver veta. Man har  blivit tvungna att bli experter på att filtrera och fokusera på sådant som betyder något för en själv (annars blir det liksom over-flow). Och fastnar skolan i ”filtret” blir det inte lätt att prata om varken värdegrund eller kunskapsmål. Fastnar skolan i ungas filtreringsmaskin hjälper inga förmaningar, inga maktmedel och inga ”Låt stå!” överhuvudtaget, sådant sorteras bort allra först nämligen. Är man dryg går man fetbort, så att säga. Det är lika dumt som när en dromedar försöker ta sig igenom ett stängsel ungefär.

Skolan själv måste förflytta sig till de ungas värld inkl Internet – det finns ingen annan hållbar eller rimlig lösning. Självklart bestämmer läraren i klassrummet, de som inte lyckas med det genom ledarskap, genom omtanke, genom att väcka intresse, genom att jobba MED eleverna eller coacha är tyvärr dömda att misslyckas. 

Jantelagen är borta snart, tack och lov. Vi har blivit tränade i skolan och på våra jobb i alla år, tänk om skolan kunde lära sin egen läxa nån gång, tänk om vi kunde bota okunskapen hos vuxna först innan vi försöker ge våra barn läxor. Tänk…

Kategorier:hållbar utveckling, ledarskap, Motivation, personlig utveckling, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan