Hela tiden dyker det upp artiklar i osociala media om ansvar. Är man chefstypen lägger man gärna ansvaret hos någon annan än en själv. Senast var det Marcus Birro som uttryckte sig, tror jag, klantigt bara, men antalet tolkningar och delningar skapade en obehaglig känsla. Imorgon kommer säkert Eberhard eller Enkvist eller nån annan och skyller på föräldrarna igen.
Jag ska väl inte ta åt mig, men jag är ju en förälder. Jag är ansvarig och tar ansvaret, varje morgon, varje kväll, på helger, på nätter och kommer fortsätta hela livet… Varför ska jag behöva läsa skitartiklar om föräldrar, som en homogen grupp, som inte tar ansvar för att barnen inte fungerar i skolan?
Så fort ”folk” läser en befriande artikel om att det är någon annans fel. Eller en grupps fel så kommer de i horder och instämmer. ”-Skönt, det är inte mig det är fel på, det är de andra!”
Varje förklaringsmodell som överlastar ansvaret på nån annan är mumma för själen. Är man utbildningsminister skyller man på föregångarna och lärarna och lärarutbildningen. Det är för dålig katederundervisning helt enkelt. Är man lokal politiker skyller man på politiska agendan. Är man förvaltningschef skyller man på politikerna. Är man rektor skyller man på förvaltningen och möjligtvis lärare och elever. Är man lärare skyller man på föräldrar, elever och ALLA som hindrar lärande och verksamhetsutveckling. Är man elev ska man bara hålla käft och tugga i sig. ”Det SKA inte vara roligt att hela tiden. Livet är jobbigt. Skolan är jobbig.”
Tänk efter
1. Vem bär det yttersta ansvaret i en hierarkisk styrningsmodell?
2. Är det rimligt att ställa nån till svars retroaktivt?
3. Är det inte själva styrningsmodellen det är fel på istället för alla elever, föräldrar, lärare, rektorer, förvaltningschefer, lärarutbildningar, kommunpolitiker, väljare, Skolverk, nationella politiker, väljare eller den bakomliggande kulturen?
Det håller inte att påstå att varje skola har sin frihet – i teorin kanske. Det kanske ÄR så. Men ingen på kommunal nivå kan utmana systemet. Jo, kanske nån super-Ingela, förresten! Kanske det finns en ledare någonstans som kommer visa vägen i praktiken! Det vore så underbart och befriande. Kanske vi alla som står på lärande-sidan kan sluta samman och gemensamt skapa nått för framtiden på kort och lång sikt?
Förändring och lärande utgår från en själv
Jag fick en gång lust för lärande men jag var aldrig i fas med skolans plan. Allt var i princip tråkigt och ointressant i skolan (utom idrott, kompisar och tjejer möjligtvis) vilket skapande min första depression typ 1986 eller nått. Vanmakt. Jag läste alla böcker jag kom åt och i princip längtade tills jag kunde få bli pensionär. Då skulle jag äntligen få göra som jag ville och inte skuffas runt hit och dit längre. Jag insåg då att jag inte kunde göra ett iota av min situation utan bara stänga av tills jag blev äldre. Jag satte en väckarklocka 20 år framåt i tiden. Då skulle jag få prata igen, då skulle jag ha chans att bli hörd. Här är jag, nu. Med ansvar. Med makt och med en okuvlig vilja att skapa mig lycka för mig och min familj. Jag önskar skolan hade varit bättre förberedd för mig 1982. Jag önskar skolan hade legat i framkant. Jag önskar skolan hade värderat just mig högre och givit mig mer ansvar. Jag önskar skolan hade låtit mig göra misstagen i skolan istället för i verkliga livet. Jag skyller inte på skolan egentligen… Jag fick bara inte veta bättre helt enkelt. Så nu försöker jag med mod veta bättre.
Alla skyller på varandra
Vad betyder ansvar egentligen? Här är något avgörande:
The opportunity or ability to act independently and take decisions without authorization.
Eller:
The state or fact of having a duty to deal with something or of having control over someone.
Om man ska vara ansvarig för något bör man också ha kontroll och kunna agera. Föräldrar kan knappast vara ansvariga för vad som händer i skolan. Ska jag vara ansvarig där vill jag kunna bestämma att mina barn ska ha roligt nästan varenda dag. Då vill jag ha kontroll över vad mina barn ska lära.
Om skolan ska vara ansvarig för hur barn beter sig måste de väl kunna skicka hem de som inte ens vill gå i skolan eller de som förstör för andra? Skolan har ett demokrati- och fostransuppdrag men måste kunna skaffa sig verktyg att skapa en meningsfull skola för alla – och få medel att kunna skapa skyddsnät? Då borde det handla om att kunna skapa olika former av skola. Att justera tidsplaner efter individer, att ordna för hemundervisning, att anpassa innehåll, att rätt personal ska hantera rätt elever. Fixar man detta idag medan ansvarsdebatten rullar på?
Jag läser Ingela Netz äventyr och även denna: Bo Heljskov Elvéns blogg. Mina tankar går åt att man nog måste TA ansvar ifrån dem som inte har kunnandet. Man måste säga ifrån, utmana och tänka kritiskt mot vad man är gör och inte minst mot vad man INTE gör! Lärare måste bli starkare och säga ifrån. Föräldrar måste bli starkare och kunna säga ifrån och ställa krav på både skola och främst politiker.
Det är inte rimligt att en utbildningsminister år 2014 står och säger att han tar ansvar och sedan i nästa mening skyller på föregående regeringar. När nästa mandatperiod vet vi att den nya regeringen kan införa vilka skitreformer som helst och de kan alltid skylla på 8 års galenskap från förra regeringen. Detta är ohållbart – överför makten till skolorna eller till Skolverket åtminstone som inte jobbar populistiskt och som kan bedriva en långsiktig agenda för skolutveckling för ALLA inblandade. Ta bort skolan från politikernas agenda – varken de eller väljarna är kompetenta nog att detaljstyra skolan, det är den nakna sanningen.
Kategorier:ledarskap, skolan, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera