Lärande idag handlar mycket om motivation – finns inte den kan vi glömma resultathetsen.
Det verkar som om vissa inom skolan förutsätter att eleverna ska bli pliktfyllda arbetare som i hela livet ska jobba åt andra. Det är en farlig inställning – nu och i framtiden måste vi alla kunna skapa egna jobb. Det är inget man ”får” längre nödvändigtvis.
Jag läser en ledare.. eller en chefare borde det heta:
Det ska bara göras. Det ska inte ens alltid vara roligt. Livet är inte bara roligt. Livet är jobbigt. Skollivet är jobbigt.
Livet är inte bara roligt – nej tro f-n det. Alla körsbär är inte bra. Alla dejter är inte bra. Det går upp och ner. Men att ha detta som argument för att ALLT ska vara skittråkigt, dåligt och jobbigt hela tiden är vansinne. Lika vansinnigt som att allt måste vara kul hela tiden. Men att livet självt skulle vara jobbigt? Att nyfikenhet, vilja, engagemang, fantasi faktiskt är jobbigt? Att lärande och utveckling måste vara jobbigt? Jag köper inte det. Det gäller nog bara gamla hundar. Unga i sinnet vill nämligen inget annat än att lära – det är en drivkraft som man ska vara rädd om.
Skolan sviker unga systematiskt
När jag lär mig och utvecklas och får bestämma över min egen process mår jag som bäst – även ibland om det bara är en illusion att jag bestämmer själv (jag ”måste” ju få in lön, konsumera etc). Men det är säkert fel, då enligt ”chefaren”. Jag ska väl må som bäst när jag uppfyller andras krav och tjänar pengar åt andra – det är ju så det gamla samhället är uppbyggt. Att gå upp de jobbiga mornarna är de arbetarna ska leva för – och sedan ska all glädje portioneras ut på helger och framför allt på semestern. Då får plikten vila. Då får man unna sig lite glädje.
I ”chefaren” pratas det om att inte svika de unga. Det gör man tydligen om man inte ställer högre krav och ger mer läxor. Jag undrar dock vilket svek som är värst. Att göra lärandet tråkigt och förvägra unga livslångt lärande eller att intuta unga att skolan och livet är jobbigt och i huvudsak går ut på att uppfylla krav disciplinerat.
När skolan sviker över 13 000 unga varje år systematiskt bör man fundera både en och två gånger kring skolans utformning.
Tänk om man åtminstone kunde ha två dagar i veckan som fria val och närande av personlig utveckling, gemensamma värderingar och egna intressen? Och gärna inom skolämnen fast på tvärsen och i projektform? Resten får man väl ägna åt tråkig faktaförmedling, prov och läxförhör i åtminstone 20 år till…
Vi har själva uppfunnit skolan
Vi kan alla få det vi vill ha i skolan – det borde inte finnas en enda förlorare i skolan – allt handlar om hur vi själva väljer att designa skolan. Det är människor som skapat skolan och det är människor som kan förändra dem. Det är människor och kommunikation mellan människor som kan anpassa skolan till dagens verklighet.
Man jobbar bäst och effektivast i lag för varandra eller enskilt med förtroende, med en egen agenda och i egen inre glädje. Sämst jobbar man under tvång, hot, stress och i konkurrens – så är läget 2014. Det är jag övertygad om. Annat var det 1964 – då gällde nått helt annat. Då kunde vi köra ut elever från kunskapens löpande band direkt ut till arbetslivet. Och den som inte klarade det hela gick väl faktiskt skylla sig själv lite. Alla fick samma förutsättningar i skolan.
Ett nytt läge
Idag befinner vi oss i ett läge där vi inte har råd att tappa över 13 000 unga redan i skolan. Vi har inte råd ekonomiskt och vårt sociala kapital skadas i högre grad idag än på 60-talet t ex. Samhället är känsligare, insatserna är större – en enda olycklig människa kan orsaka katastrof för många (skolskjutningar, upplopp, droger, terrordåd etc). I skenet av detta behöver vi dessutom en kompetentare arbetskraft och fler utbildade för att klara den demografiska puckeln. För att kunna överbrygga generations- och kulturgränser behöver man lära sig att samarbete ger fördelar. Man behöver behålla sin inre motivation för lärande och utveckling genom hela livet eftersom samhället och livet på jorden kommer att fortsätta att förändras.
Det kan låta paradoxalt att för att få andra att jobba mer måste släppa kontrollen, eller släppa bromsen kanske, men det är den enda vettiga vägen framåt. Förtroende, vilja, samverkan och en tydlig struktur kostar inget, styrning och kontroll kostar miljarder pengar, tid, motvilja, motivation och framför allt tär man på det sociala kapitalet – varje dag, varje år.
Denna insikt gör att jag blir bedrövad varje gång jag läser chefers och administratörers förmaningar – man har inte en susning om vad det handlar om. Jobbet ska göras bara, ingen annan fokus ska man ha. Man ska helt enkelt inte reflektera över en skola som skulle vara designad att passa dagens unga och framtidens samhälle.
Jag tycker precis tvärtom, man ska ifrågasätta läroplanen, skollagen och invanda beteenden varje dag och komma fram till något bättre som fungerar för varje individ. Så får man alla att jobba hårdare och med glädje – varje dag!
Man behöver inte bara jobba hårt, man måste jobba smart också, och kunna förmedla en mening och syfte med det hårda arbetet, annars vänder eleverna skolan ryggen. Tyvärr.
Kategorier:ledarskap, Livet, skolan, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera