Jag får en känsla av att det är svårt att få igång och planera en rörelse idag. Det är mest slumpen och tillfälligheter som gör att tankar får fäste och att det kollektiva tänkandet är i resonans – speciellt som de flesta trender och rörelser utgår eller behöver stöd av osociala media (som i huvudsak är för ett bevarande av gamla tider). Det är svårt att planera något spontant. Men det är kanske det vi alla behöver bli bättre på? Istället för att förtvivlat administrera något som inte funkar varken nu eller i framtiden, menar jag. Vi kanske skulle behöva tänka nytt? Eller tänka överhuvudtaget?
Ett lärande förhållningssätt
Det är vad vi borde ha istället för administration. Och meningsfyllda utmaningar.
Vad det än är, vilken utmaning som än gäller – den måste vara mental i allmänhet, jag tänker inte bestiga berg eller vara med i Idol eller delta i triathlon – så har jag inte gått ”säga nej”-kursen. I jobbet som konsult (världens bästa skola) gäller det att bli norra Europas ledande expert på nolltid och det gäller sedan att leva upp till det och att leverera. Det går liksom inte att hoppa av – man vill inte hoppa av eftersom man drivs av att klara av utmaningen och göra en annan person/organisation nöjd. Det är så man skapar affärer, det är så man skapar relationer och framtid! Det är så man numera får mat på bordet! Man är beroende av nästan ALLA andra! Så är det även i skolan – man är t o m beroende av motiverade elever. Detta verkar inte vissa förstå. De längtar mest till en svunnen tid där en bok och trädgård var allt människan behövde.
En biotop för lärande
”Vilken är uppgiften? Kommer detta på provet?”
Det finns ingen uppgift. Det är som livet självt – det finns ingen uppgift. Meningen med livet är väl att leva liksom. Eller att hitta en uppgift? I skolan idag och förr ”lever inte livet” – det är ingen biotop. Det finns ingen självkraft, det finns inget växande, det finns knappt lärande.
It is an English loanword derived from the German ”Biotop”, which in turn came from the Greek bios=’life’ or ‘organism’ and topos=’place’. (The related word geotope has made its way into the English language by the same route, from the German ”Geotop”.) The word biotope, literally translated, means an area where life lives.
Skolan, tycker jag då, ska vara en levande plats där varje individ hittar en grogrund och kan utvecklas hur j-vla (ursäkta) konstig man än är. Är man en tistel ska man få plats, är man en ros ska man få rätt jord.. skolan ska inte vara en trädgård med ivriga trädgårdsmästare, det måste vara en biotop eftersom samhället BÖR vara det också. HUR skapar man en lärande organisation? Ett livsrum för lärande? Man behöver skapa en grogrund där värde kan skapas och växa. Ibland kallar vi det för värdegrund. Jag tror på att de grundläggande minsta gemensamma nämnare som förenar en massa andra värden. Men om vi är så långt ifrån varandra i värdegrunden kanske vi behöver jobba med principer och hårda regler? Jag vill vara positiv, framtids- och frihetsorienterad. Jag gillar även regler och struktur, dessa regler borde alla köpa:
1. Hjälp varandra, 2. Var tacksamma, 3. Vet att ni är älskade, 4. Prova nya saker, 5. Var glada, 6. Dröm stort, 7. Respektera varandra, 8. Le ofta!
Men räcker dessa? Nej, det finns miljoner regler säkerligen i alla situationer, speciellt nu när vi har ett mångkulturellt samhälle och det är nästan omöjligt att vara dem till lags hela tiden, men kanske några principer kan vara begripliga och gemensamma?
Ett inkluderande ramverk
Det har varit åtminstone en intressant diskussion om ramverket kring hållbart lärande. Det består av fyra ”ramar” som egentligen är dörrar. Och öppna sådana. Om man är för tvång t ex så gillar inte första dörren det. Vi behöver ha frivillighet för att lära. Om man är för isolering och gränser säger andra dörren öppenhet och nätverkande! Om någon är för dumhet, hets, hat, elakheter och främlingsfientlighet mm eller t o m egoism så öppnas omtankedörren istället. Det fjärde principen då..? Om någon är för ständig försämring, icke-lärande och att slå sig till ro och administrera sig till döds… så finns ständig förbättringsdörren! Den behöver frivillighet, nätverkande och omtanke.
Ramverket innebär konkret igen då:
- Avskaffa skolplikten – inför rätt att lära istället.
- Avskaffa betygen – inför nivåer istället.
- Avskaffa läxor – tillhandahåll tips på mer övning/träningstillfällen.
- Avskaffa nationella prov – inför likvärdiga nivåer istället.
- Avskaffa lektionssystemet – inför ämnesövergripande temadagar istället.
- Avskaffa fusket – låt elever ha tillgång till Internet hela tiden.
- Avskaffa lärarna – nej, jag skojar bara. Men kanske borde man avskaffa läraradministratören, lärarprovrättaren och lärarbetygsättaren och komplettera med lärarsociologen, lärarsocionomen, lärarcoachen och lärarpsykologen. Då skulle ju lönen kunna fyrdubblas eller får man anställa personer för det helt enkelt.
Vad det än är – kika på principerna och se om ”företeelsen” kommer igenom. Det är fyra öppna dörrar – välkommen till att skapa framtiden – den enda tid vi har kvar!
Jag testar Sveriges utbildningsminister när han uttalar sig om framtiden:
Jag vill gå vidare och flytta ner betygen ytterligare några år. Det är också uppenbart att vi måste stärka studiedisciplinen. Och det är enkla saker, det handlar om att passa tider, att ha gjort läxan, att ha med rätt prylar till lektionen, att det är tyst och lugnt i klassrummet. Men det är sådant som verkligen spelar roll för resultaten.
Jan Björklund går m a o fetbort enligt ALLA principer – han vill t o m ta bort störande mobiler och blir provocerad av lärplattor. Det är så uselt tänkt, eller det är inte ens tänkt… Det är inte ens kvalificerat som en tanke. Det är så uselt av Sveriges ledarskap kring svensk utbildning att jag inte ens blir förbannad, jag blir mest bara ledsen. Jag blir ledsen för barnens, ungdomarnas och framtidens skull, vi behöver gå precis åt motsatt håll.
Jag har min agenda, du har din. Om vi enas om spelreglerna och spelplanen kanske vi kan hitta former för samspel där vi alla vinner – och det viktigaste, där våra barn vinner. Det är liksom därför vi sliter och släpar och försakar vår egen tid i hängmattan. Jag är positiv, frihets- och framtidsorienterad. Jag hänger på Skolvåren och Skolvision och t o m Skolsmedjan! De är fasen så mycket bättre än den rörelse som dagens nationella politiker försöker skapa – en rörelse bakåt i tiden.
Var hamnar du i denna bild?
Kategorier:förändringsledning, framtiden, lärande organisationer, personlig utveckling, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Vilken härlig bild den nedersta – gillar exemplen! Gör det enkelt att placera sig. Hänger ju lite överallt beroende på – men allt som oftast så hänger jag allt uppe i positivt och framtidsorienterat. 😀 Där trivs jag bra sörru! Och gillar sällskapet där.
Ja, det är ju lätt att trilla ner, men upp till höger måste man!
Jag ligger raklång längst ner !!! /Danne
”Dom ska få…!” Yes!? 🙂
Nere till vänster sitter Jan Björklund och styr landets framtid.
Själv sitter jag uppe i högra hörnet och driver folkpartistisk skolpolitik. Håller inte med dig om Björklunds placering.
Var det inte han som sa ”aldrig mer flumskola”? På vilket sätt följer JB med utvecklingen? Menar du att Internet tillhör det förgångna? Missförstå mig nu inte DU kan säkerligen befinna dig däruppe men JB drivs av helt andra värderingar. Möjligtvis vill han fokusera på projektet ”rädda gamla skolan” i positiv anda för sin egen framtid men projektet i sig ligger långt nere till vänster. Tyvärr för alla unga.