I en ledare i SvD redovisar spanska-professorn Inger Enkvist sitt recept för att vända globaliseringen till Sveriges fördel igen såsom det var förr på 60-talet – inför examina och tvinga barnen att anstränga sig mer – det är lösningen. Jag tar mig för pannan.
Ansträngning viktigare än socioekonomisk situation
Uppdaterad kl 07:18, 21 november 2013
Hur många gånger har läsaren hört från politiker och andra att elevers svaga resultat beror på familjens socioekonomiska situation? Politiker som upprepar detta kanske inte har tillräcklig historisk och geografisk utblick.
Jag provar motsatsen, att lathet är mer avgörande än socioekonomisk bakgrund. Ja, är man lat så spelar det nog ingen roll om man bor i Danderyd eller i Rosengård. Och är man en ambitiös individ spelar det nog inte heller nog roll, så för det första är hela tesen rätt menlös.
Men det är nog en allmän uppfattning ja att akademikerföräldrar boendes i ett vackert villaområde ger sina barn en rad fördelar jämfört med ett barn med analfabetföräldrar boendes i en lerhydda. Inte minst förebildsmässigt, och förväntningsmässigt men för det andra så är nog den inre motivationen mycket beroende på individens förutsättningar och STÖD från systemet, liksom.
Tänk efter. Flera av de länder som nu har utmärkta PISA-resultat var mycket fattiga för ett halvt sekel sedan. Efter Koreakriget 1953 måste exempelvis hela samhället i Sydkorea byggas från grunden, och den generation som åstadkom detta hade låg utbildning, medan deras barn och barnbarn nu ligger i den absoluta världstoppen när det gäller studieresultat för 15-åringar. Med andra ord illustrerar exemplet att elevernas resultat inte beror på att föräldrarna kunnat studera och inte heller på att föräldrarna är välbärgade. Samma sak gäller Japan efter andra världskriget och senare Hong Kong, Taiwan och Singapore.
Bra där, att samma fenomen skedde i Sverige när svenskarna skulle skolifieras upptäcker man när man tänker efter ordentligt. Det fanns en mening med skolandet, det gav jobb, villa, Volvo och vovve. Det gav trygghet att bara följa planen – det fanns både en tydlig inre stimuli och en yttre. Det är i dessa tillväxttider som familjer frodas – man får det bättre och bättre. Jämför det socialekonomiska perspektivet med en familj vars framtid är osäker, vars föräldrar har förlorat sina jobb och karriärer, vars familjeekonomi blir sämre och sämre, vars familj splittras, vars föräldrar blir alkoholister, vars utbildade föräldrar får börja jobba som lokalvårdare istället för Apoteket, vars föräldrar ständigt blir diskriminerade i samhället. Där är skillnaden som påverkar negativt.
Detsamma gäller förstås alla länder. Backar man i tiden hade alla länder låg utbildningsnivå och låg ekonomisk nivå. ”Vitsen” med organiserad utbildning är just att barn ska kunna gå längre än sina föräldrar. Det är på det sättet länder utvecklas och går framåt. Sverige och Schweiz är exempel på länder som var fattiga på 1800-talet men där befolkningen kunde läsa, d.v.s. länderna hade gått framåt kulturellt trots att deras ekonomiska situation inte var imponerande.
Ja, och? Men när inte ens elever får använda Internet i skolan hur ska de då kunna blir ”bättre” än sina föräldrar? När det inte funkar längre att bara plugga in matte, kemi och spanskaglosor som ju resten av världen klarar minst lika bra som vi gör vad ska vi göra då? Det är den stora frågan? När konkurrensen på världsmarknaden är så hård att vi automatiskt hamnar efter i och med att vi i Sverige är för få, vad gör vi då? Är det då rimligt att gå bakåt i tiden, att försöka åka tidsmaskin? Eller är det inte då rimligt att hitta nya former och NYA kunskapsmarknader istället? Är det då inte rimligt att försöka leda utvecklingen och bli ett föregångsland istället för att snegla på gamla metoder som har upphört att fungera för länge sedan?
Varje elev behöver extra hjälp numera (coachning) oavsett nivå. Jag tycker det ska vara ett helt team som samverkar runt varje elev, hela tiden, och som har olika infallsvinklar – hälsa, teknik, kommunikation, mål, framtidsdrömmar, kompisrelationer, kärleksbekymmer, hembekymmer etc. Allt som gör att lärandet blir svårt och sekundärt behöver man bearbeta, tror jag. Och jo, det finns tid. Det finns alltid tid om man jobbar kreativt och dynamiskt och inte hela tiden stressas av minut- och timplanen som ALDRIG är i samklang med verkligheten.
Personifieringen kommer till skolan också hur mycket vi än vill annat. Varför inte nyttja denna globala naturkraft och börja nu med verkligt individuellt lärande utifrån varje elevs behov och drömmar om framtiden?
Sverige är också i ett annat avseende ett exempel på att resonemanget om socioekonomisk nivå är fel. Det visar nämligen den berömda 40-talistgenerationen. Av barn födda på 40-talet till föräldrar med folkskola gick betydligt fler till högre studier än i tidigare generationer. Det skolsystem Sverige då hade var inriktat på kunskaper som mättes i examina, och detta var alltså fördelaktigt för elever vars föräldrar inte hade högre studier. Tänk om socioekonomisk miljö tvärt om slår igenom mer om skolan har otydliga mål?
Eh, skolan har otydliga mål? Målfokusen är värre än nånsin och alla parter mår dåligt. Det är själva målfokuset som gör att elever tappar motivationen som är så avgörande för lärande – oavsett socioekonomisk bakgrund då.
Det är väl samhället i så fall som ska ha mål? Orsaken till framgången är ju tillväxten, att då skolan också funkar är ju bara en ren följd av att familjer får det bättre på alla sätt – det finns en tro på framtiden, det finns en trovärdighet för skolan och en trovärdighet i att utbilda sig. Resonemanget är direkt ologiskt och omvänt ungefär som: ju mer man jobbar med tvång och yttre stimuli desto mindre påverkas man av globaliseringen? Jo, typ i Nordkorea funkar detta säkert.
Situation i Sverige ändrades på det radikala 60-talet då real- och studentexamen avskaffades och den sammanhållna grundskolan infördes. Utbildningsväsendet skulle inte längre fokusera inlärning, utan inlärning skulle vara ett mål bland flera. Dagens situation har alltså skapats i Sverige men undvikits i Ostasien.
Haha, ja, men va bra. Där kom det. Tack vare att vi tog bort examen började alltså globaliseringen och den gradvisa maktförskjutningen österut. Bara för att Sverige och andra länder gjorde detta skifte att se skolan ur ett större perspektiv började Kina, Sydkorea och även Indien alltså sin enorma tillväxtresa.
Samtidigt ger få länder så många typer av bidrag som Sverige för att alla barn och unga ska kunna ägna sig åt att studera. Elever erbjuds gratis undervisning, böcker, måltider och skolskjutsar förutom barn- och studiebidrag. Kan det vara mer pengar som behövs?
Ja, motivation baserad på inre drivkraft t ex.
Ett sista exempel. I Den orättvisa skolan från 2009 bygger författarna på officiell svensk statistik från årskurs 9 och jämför bland annat syskon som går i samma skola.
Undersökningen visar att flickor får bättre studieresultat än pojkar och i synnerhet gäller detta invandrarflickor. Skillnad i skolresultat mellan syskon kan väl inte bero på familjens socioekonomiska status?
Nej, det handlar väl om att pojkar har det svårare att hantera att upprätthålla en framgångsrik image i skolan när det går dåligt. Det handlar väl om invandrarkvinnors frigörelse – den process som vi började för 100 år sedan. Det handlar väl om den hårdare hållning som flickor är utsatta för kulturellt och traditionellt?
Tänk om det inte är familjens socioekonomiska nivå som är avgörande för resultatet utan elevens studieansträngning?
Ansträngning är ju bra, men slutsatsen blir väl då att elever generellt sett är lata och om de bara ansträngde sig mer skulle resultaten bli bättre och i samma logiska anda skulle Sverige återigen kunna hamna i tillväxtparadiset där oljan är gratis och vi pumpar ut personbilar till en allt större marknad, till en situation där vi skeppar tillbaka alla varv vi sålt eller skrotat. Om bara eleverna kunde anstränga sig lite mer. Den stora frågan blir då HUR? Genom examina, mer betyg, mer krav, mer stress och press – mer av samma, mer kateder och hela konkarongen. Det står inte här i artikeln men det står säkert i hennes nya bok som lanseras. Hur vore det att anstränga sig i att börja tänka lite nytt Inger? Hur vore det att fundera lite till på omvärldsanalysen istället för att hela tiden utgå från en forntid och försöka hitta hopplösa argument och föra obegripliga resonemang, hur vore det att försöka tänka lite djupare med några andra perspektiv än ditt eget förlegade. Läs även Thomas de Mings mer nyanserade kommentarer och analys!
Att ensidigt hävda att elever är lata och föräldrar curlar eller att lärare är inkompetenta anser inte jag leder framåt…
Kategorier:framtiden, Globaliseringen, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera