Kommentarer till Thomas de Mings synvändor

Jag blev väldigt glad av Thomas de Mings synvändor i hans blogg. Så glad att jag blev tvungen att kommentera dem en efter en.

1. Den fasta punkten för att organisera lärandet är eleven – inte skolan
Vi kan inte utgå från skolans behov av att lägga schema, anställa lärare och tillhandla lokaler och sedan ”stoppa in” eleverna i denna struktur.
Istället behöver vi ha eleverna som styrande utgångspunkt – vad de kan, vill och förmår – och sedan organisera lärandet kring dem. Detta betyder inte kravlöshet utan bygger istället på tydliga förväntningar om alla individers inneboende potential.
Det betyder inte heller att bara ge eleverna vad de redan vill ha, det handlar om att systematiskt erbjuda helt nya referensramar, referenspunkter och intresseområden.
Det går att skapa effektiv resurshushållning även kring denna premiss (se övriga synvändor), men då behöver man bokstavligen ha eleverna som den fasta punkten i organiseringen av lärandet och inte skolans behov.

Jag tänker på Appretiative Inquiry (AI), hur man i en metod kan få individer och organisationer att förändras genom att helt enkelt ställa uppskattande frågor. Istället för att fokusera på problem fokuserar man på de ”resurser” man har och utgår ifrån dessa!

20130729-211341.jpg

Appreciative Inquiry attempts to use ways of asking questions and envisioning the future in-order to foster positive relationships and build on the present potential of a given person, organisation or situation. Appreciative Inquiry utilises a cycle of 4 processes, which focuses on what it calls:
DISCOVER: The identification of organizational processes that work well.
DREAM: The envisioning of processes that would work well in the future.
DESIGN: Planning and prioritizing processes that would work well.
DESTINY (or DELIVER): The implementation (execution) of the proposed design.

Jag tänker även på den där s k nidbilden av skolan där apor och elefanter får samma prov för rättvisans skull och ombeds klättra upp i trädet.

20130722-203401.jpg

2. Syftet med skolan är att odla bildning och förmågor – inte att inprägla samma mätbara kunskaper hos alla.
Vi behöver lämna ett konformistiskt synsätt (alla ska kunna samma saker vid samma tidpunkt i sina liv, uttryckt på samma sätt) som den enda vägen till att ge alla likvärdiga förutsättningar. Vi främjar dessutom ytinlärning när vi delar upp kunskap i separata delar som portioneras ut över en eller flera terminer. Vi behöver alltså flytta fokus från krav, kunskapsmål och teoretiska prov till att fokusera på motivation, nyfikenhet och uthållighet hos de unga individerna att utveckla sina färdigheter. Då ökar chansen att fler medborgare får en djupare bildning och en högre förmåga att hantera samhällets ökande komplexitet.

Jag tänker på Göran Svanelids Big Five – de förmågor som varje människa behöver för ett livslångt lärande. Eller för att klara lgrfemtielvas syfte och mål. Han har gått igenom och tolkat och vridit om så att det blir begripligt och användbart. Men i Big Five handlar det bara om utifrån vad Skolverket vill:

  1. Analysförmåga
  2. Kommunikativ förmåga
  3. Förmåga att hantera information
  4. Begreppslig förmåga
  5. Metakognitiv förmåga

Inget om nyfikenhet, motivation eller omtanke dock t ex.

3. Synsättet för att uppmärksamma lärande är ”levels” (utmaningar att lära sig behärska) – inte labels (etiketter som urskiljer bra från dåliga)
Vi behöver hjälpa våra barn att skilja på prestation och person i själva lärprocessen. Annars riskerar vi att göra missförstånd och misstag till något man undviker in i det sista, vilket är ett väldigt ineffektivt sätt att lära sig nya saker. Vi riskerar också att unga individer lär sig att de inte kan lära sig om de under onödigt formella former får beskedet att de inte räcker till. När man väl har fått etiketten ”sämre” så är det väldigt svårt att andra sin självbild åt ett konstruktivt håll. Tyvärr gäller samma sak om man har fått etiketten ”bättre”, då minskar benägenheten att prova nya saker där man riskerar att inte vara bland de bättre i gruppen. Även detta är ett stort hinder i lärandet.
Vi behöver istället skapa förutsättningar för elever att hitta många olika vägar i sitt lärande och att göra det naturligt att träna och prova många gånger innan man har uppnått en högre nivå av kunskap och förmåga. Vi bör bygga in återkopplingen i lärandet i själva aktiviteterna, d v s när man har klarat en utmaning så vet man att man kan. När man har tagit sig upp på en ny ”level” (begrepp från spelvärlden) så vet även lärarna att man kan. Lärarna ger inte beröm för hur snabbt man tar sig upp varje nivå utan efterfrågar hur man tänker och agerar för att kunna ta sig upp ytterligare en nivå. Med detta synsätt ökar också möjligheten att främja grupplärande när man låter elever hjälpa varandra upp på nya nivåer.

Att testa och prova och förkovra sig och bygga på sin skicklighet är en grundbult i spelvärlden – liksom frivilligheten och belöningen. Det är ju inte så att man får belöning i form av pengar utan det är en siffra bara. Om du har 56 av 100 vill du komma upp till 100 – så enkelt är det. Om du har 8 av 10 kort så vill du vinna de sista två också. Om duktiga berättar hur roligt det är på level 22 och du är på level 12 vill du också komma till level 22.
I skolan sätts en deadline och om du är kass på level 3 blir du stämplad som kass och blir automatiskt uppflyttad till level 4 där det blir ännu svårare och följaktligen blir du stämplad som kass där också. Du ligger helt enkelt inte i fas med skolans tempo. Om skolan skulle fungera som den borde skulle varje elev få hålla på med sin nivå tills eleven behärskar den – på så vis skulle man alltid få högsta betyg och motivationen skulle inte dödas effektivt.

4. Själva skolstrukturen består av kunskapskällor, träningsformer och redskap – inte ämnen, lektioner och klassrum
Vi behöver lämna en konstgjord uppdelning av information, kunskap och utövande som kommer till uttryck i skolans schemalagda aktiviteter med separerade kunskapspaket. Vi behöver också låta eleverna lära sig saker i sina rätta sammanhang istället för att först försöka prägla in kunskap och förmåga i en konstgjord situation och sedan förvänta oss att eleverna använder sina nyvunna kunskaper när de sedan befinner sig i verkliga situationer utanför skolan. För att skapa en pedagogiskt effektivare skolstruktur så kan vi inspireras av former inom idrottsvärlden. Där är huvudarenan för lärandet själva planen/banan, d v s samma typ av plats som där man tävlar. På träningarna tar man in olika redskap för att träna på olika detaljer, men har hela tiden kontakt med helheten. Man testar hela tiden sina nya kunskaper och förmågor i verkliga tävlingssituationer. Filmer och egna observationer från tävlingarna används som utgångspunkt när man prioriterar vad man för tillfället behöver fokusera på i träningarna. Teoretisk kunskapsinhämtning sker parallellt och på många olika sätt. Dels genom korta föreläsningar under träningarna kopplat till de moment som man tränar på, dels genom studiebesök hos andra utövare och att idrottarna själva läser på inför träningspassen genom att titta på filmer, läsa texter och prata med andra idrottare och olika experter.

Det är ju samhället som är själva arenan. Varför inte nyttja samhället till fullo och hela tiden vara utanför klassrummet. Förr i tiden var man ju tvungen att fysiskt ta bort barn från hemmets arbete (jordbruk mm) men nu är ju ingen hemma om dagarna. Att ge sig ut och filma eller bara vara ute och nyfiket ta del av världen samtidigt som teorin finns i bakgrund är ett bra sätt att skapa motivation.
I denna blogg Lärande utan klassrum finns Urban Hjelms utmärkta film:
http://vimeo.com/m/65559877
Se den!

5. Resurseffektiv synkning av individer sker genom träningsgrupper, träningsläger och fokus – inte klasser, terminer och timplaner
Eftersom olika individers mognadskurvor är så olika så behöver vi lämna praxisen att gruppera ihop barn utifrån födelsedatum och sedan styra kunskapsförmedlingen utifrån konforma tidsvolymer av typen ”antal lektionstimmar” utsprida under årskurser och terminer enligt standardiserade ”en storlek passar alla”- mallar. Vi behöver också motverka fragmenteringen som uppstår när dagarna splittras upp mellan olika närmast isolerade ämnen med svag koppling till helheter och bristande tydlighet i den upplevda relevansen av varför man ska lära sig olika saker. Vi behöver istället ge eleverna en möjlighet att verkligen koncentrera sig längre perioder på olika saker för att kunna utveckla kunskaper och förmågor inom ramen för helheter. Istället för klasser, terminer och timplaner så ansluter eleverna till träningsgrupper som lär sig och tränar tillsammans på olika träningsläger. Motorn i lärandet är att lära sig behärska olika förmågor och situationer och medlet för att kunna bli bättre är att parallellt tillägna sig fakta och utveckla både förståelse, förtrogenhet och färdigheter.

Jag tänker likadant. Såg denna häromdan, mycket bra:
10 incredibly powerful tools for teaching

  1. Visual Learning
  2. Evolved Currencies
  3. Personalization
  4. Gamification
  5. Social Media
  6. Game-Based Learning
  7. Connectedness
  8. Crowdsourcing
  9. Project-Based Learning
  10. Digital and Physical Merge

Det handlar om nätverkande och interaktion där många interagerar med många på olika sätt beroende på var man befinner i mognadsgrad och eget driv. Och man är inte begränsad till platsen skolan då, det sunkiga skyffet ingen bryr sig om att underhålla.
20130723-181519.jpg

6. Lärarnas roll är att vara experter eller tränare – inte kunskapsförmedlare
Vi behöver förändra lärarrollen från att inom ett ämne vara en allmänkunnig föreläsare och samtalsledare som fyller elevernas dagar med information och aktiviteter utifrån centralt formulerade och detaljerade kunskapsmål. Istället behöver lärarna antingen utveckla sina roller till att vara verkliga experter inom olika kunskapsområden eller utveckla sina förmågor i att verkligen kunna agera som duktiga tränare. En individ kan förstås behärska båda dessa roller men det tillhör troligen ovanligheterna att dessa förmågor på ett djupare plan ryms i samma individ. Tränarna leder träningarna vid olika träningsläger medan experterna tillhandahåller djupare kunskaper när den behövs.

Jag tänker på t ex www.mydreamnow.se där man tar in coacher från företag och universitet för att inspirera och visa vägen framåt genom skolgången. Genom att skapa en mening kring lärandet genom inspiration och förebilder kan man skapa en dialog och se till att stödja eleverna från olika håll. Oftast räcker det med att få in ett litet frö om utanförvärlden för att tankar om livet efter skolan ska uppstå. Denna tanke och att faktiskt skolan är en brygga till vuxenlivet och till jobb eller eget företagande missar många idag – t o m lärare missar detta! Syftet med skolan är inte skolan i sig utan måste vara förankrat i omvärlden! Att förstå detta borde vara en självklar uppgift för lärare som måste gå före både timplan och faktainlärning.
Att få till den inre motivationen är viktigare idag än för 20 år sedan oavsett hur auktoritär och kunnig läraren är. Kunskapen kan inte förmedlas längre eftersom det finns mer kunskap (och interaktion) på nätet än vad någon lärare skulle kunna lära sig.

”Liberala” Helena von Schantz skriver av sig och resonerar kring hennes och andras inskränkthet vad gäller lärarrollen i bloggen, jag citerar:

…när vi gick i skolan var det vi elever som anpassade oss till lärarna, men idag är det tvärtom lärarna som anpassar sig till eleverna. Det leder till unga vuxna som väntar sig att världen ska anpassa sig efter deras behov och önskemål, som inte är tränade i att observera koder, regler, vad världen väntar sig av dem. Det här är förstås en sanning med modifikation. En bra lärare anpassar sig efter sina elever, en framgångsrik elev läser av sina lärare…

Ja, det var då det. Idag finns det en överlägset bättre värld UTANFÖR skolan (eftersom skolan inte hängt med) som engagerar och intresserar mycket mer än vad en katederkramare nånsin skulle kunna göra. Verkligheten har förändrats och det är omöjligt att tävla med denna nya globala, interaktiva, digitala verklighet. Det är naturligtvis förväntningar och krav som många leda unga framåt men coachningen och peppningen är minst lika viktig eftersom motivationen annars försvinner snabbare än man kan säga ordet läxa. Vi kan förhålla oss till skoltrötta elever t o m i 8:an och ge dem straff för resten av livet genom att bara låta dem få underkänt, eller kan vi coacha, peppa och hitta mening med skolan och vara just schysst kompis och vara delaktig och se deras verklighet. Tror man att man kan ändra globaliseringens förlopp, visst bevara skolan, tryck in kunskapen enligt korvstoppningsmetoden och motivera genom straff men några bättre resultat blir det då inte, och dyrt blir också. Betydligt enklare vore det att förändra skolan till att anpassa sig för varje elevs behov, med minskad ohälsa och minskad skoltrötthet som resultat. Jag ska inte bemöda mig att bemöta stock-konservativas rädsla inför förändringar mer här – det får bli en annan gång.

7. Informationskällorna kommer från verkligheten i realtid – inte via artificiella läromedel
Eftersom samhället som helhet har en högre förändringstakt än de enskilda institutionerna så behöver vi lämna idén om att effektivt och rättvisande kunna fånga verkligheten i olika specialutformade läromedel. Dessutom binder detta upp resurser som behövs till andra saker. Istället bör fokus ligga på att använda metoder och verktyg som hämtar sin information direkt från ursprungskällorna och lägga resurserna på hur man urskiljer meningsfulla mönster i all information, parallellt med att man utvecklar förmågan till en konstruktiv källkritik. Dessutom bör vi involvera eleverna i att vara delaktiga i processen att skapa bra stöd för sitt eget lärande genom olika typer av minnes- och kunskapsstöd. Eftersom mycket av den mänskliga individens lärande bygger på social interaktion så är arbetet med att skapa gemensamma gruppminnen ett väldigt bra stöd i lärandet. Inom detta område måste vi också vara mycket vakna på vad s k ”assisterande intelligenser” (Googles mission och det uttryck de föredrar framför artificiell intelligens –AI) kommer att kunna bidra till när det gäller att erbjuda realtidsinformation från olika informationskällor.

Hur man skaffar sig kunskap eller lär sig den ”vetenskapliga metoden” är viktigare är själva faktan man hittar. Det är ungefär som att lära sig navigera och läsa sjökort är viktigare än att kunna alla grund i Stockholms skärgård. Det är viktigare att kunna köra bil än att veta hur den fungerar. Det är extremt viktigt i dessa dagar att ha en sund skepsism och ha ett tänkande som är fritt från förutfattade meningar och inpräntade kunskaper – det gäller att ifrågasätta skolan. Det gäller att ställa krav på innehåll och vettighet. Det gäller att konstant interagera med omvärlden. Ska det finnas något kunnande som ska vara obligatoriskt om nått borde det vara kritiskt tänkande och förmågan att säga ifrån. Jag tänker på Jeff Bliss – ni vet han som sade ifrån i klassrummet och blev världskändis.
Jag tänker på Steven Novella och hela skeptikerörelsen.

20130729-205148.jpg

8. Organisationen består av lärande lag av lärare som är sammankopplade över geografiska avstånd – inte administrativa arbetslag placerade i samma byggnader
För att frigöra lärarnas möjligheter att utveckla och tillhandahålla effektiva utbildnings- och träningsformer så behöver skolorganisationen lämna sitt industriella arv. Vi kan inte längre basera arbetsgrupper på att de befinner sig i samma byggnader. Vi kan inte heller förlita oss på att grupperingarna fungerar stödjande och utvecklande för dess ingående individer enbart genom att vi standardiserar fördelning av arbetstider, inför standardiserade yrkestitlar, använder detaljerade instruktioner för samverkan eller genom att kräva en omfattande produktion av formella styrdokument. Istället behöver lärarna få formera sig i grupper kring sin huvudmission, att främja bildning och utveckling av förmågor hos eleverna. Modern kommunikationsteknologi underlättar nära samspel över geografiska avstånd och lärande lag av lärare kan skapas där individerna ger varandra ett mervärde och gruppens samlade kunskap och förmåga har lättare att utvecklas. Den övergripande styrningen av olika lärande lag underlättas av att fokus ligger på eleverna och deras träning och inte på att hantera variationer i lokal offentlig förvaltning.

Liksom idag i näringslivet är sällan en arbetsplats isolerad – alltmer handlar det om nätverkande organisationer både privata och offentliga. Arbetet är utspritt över gränser och samarbete blir allt viktigare. Stora företag idag är inte nationella – de är globala! Därför är nätverkande, kontakter och relationer viktigare än någonsin. Ju fler relationer som skapas desto mer socialt kapital bildas. Att lära känna andra elever och lärare både inom och utanför landet är inte begränsat av att kunna skriva brev – med IKT kan man upprätta konferenser på nolltid och alldeles gratis. Man kan se till att utbyta erfarenheter i realtid och se till att lära från misstag och inte minst lära varandra. Att lära ”ut” till andra är ett väldigt effektivt sätt att lära ”in”. Att coacha och hjälpa varandra och gruppera efter mognadsnivå även virtuellt ger extra stöd och motivation att komma framåt. Detta motverkar också att barn placeras i olika rangordningsfack som hela tiden påverkar lärförmågan negativt (detta gäller ju inte för dem som är gynnade av skolformen av idag och de som har den inbyggda motivationen, kulturen, pluggförmågan, inre/yttre drivet).

9. Resursfördelningen bygger på bastilldelning till träningsanläggningar samt ersättning för specifika uppdrag – inte på skolpeng och kommunala budgetar
Vi behöver frigöra resurser som idag slukas av kommunal administration, statliga kontrollapparater, trögrörliga organisationer och inlåsning av kapacitet i dyra och ofta otidsenliga skolbyggnader. Vi behöver också frikoppla skolorna från de kommunala budgetarna och lämna konstruktionen med ”elevpeng” som verktyg för resurstilldelning eftersom detta koncept driver på kortsiktig planering, skapar ryckighet i resurserna och främjar ytlig paketering och marknadsföring av ”kunskapstjänster”.
Istället bör vi avdela basresurser till ett antal olika typer av ”träningsanläggningar” som har till uppgift att tillhandahålla de bästa förutsättningarna för lärarna att genomföra sina träningsläger. Lärarna använder olika träningsanläggningar utifrån vad de behöver för stunden. De olika lärande lagen får sedan riktade uppdrag att leda ett antal träningsgrupper mot djupare bildning och bättre förmåga.
Förutom träningsanläggningarna så använder de lärande lagen den pågående verksamheten i företag, föreningar och kommuner för att skapa fler träningsmöjligheter.

Det finns oändliga resurser att tillgå i form av engagemang, vilja, motivation, fantasi, entreprenörsskap, glädje osv men om man håller sig till minut- och timplanen lider man av konstant resursbrist. Det saknas lokaler, pengar, tid, kunnande, ledning eller teknik.
Hela samhället är en enda stor träningsanläggning och med Internet har vi även en global arena.

Tack Thomas!



Kategorier:förändringsledning, personlig utveckling, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: