Det som händer med ett barn som får betyget E eller F är att det betyget gör barnet ledset. Barnet blir in i själen ledset och jämför sig själv med alla andra duktiga.

”-Oj, oj, oj, det är väl inte så farligt!?”

Nej, men det är smartare att ha glada barn i skolan. Det är mycket smartare att nyttja den inneboende glädjen att lära än att döda den så snabbt som möjligt.

-Ja, men det går ju inte, det blir ju för dyrt om vi skulle anpassa skolan för varje elev…

Nej, viljan är alldeles gratis och egentligen handlar det bara om ett annat förhållningssätt. Att bjuda in till lärande, att väcka intresse – det är inte dyrt. Att tvinga in saker med föråldrade metoder är dyrt däremot. Ohyggligt dyrt och kostar dessutom i socialt kapital inte bara för elever utan för föräldrar, brottsoffer m fl.

Det är oerhört dyrt för samhället att gång på gång bekräfta E, E, E, F, E, E, E, F osv till barn eftersom betygen sätter sina spår. De skapar en olust och en ovilja att gå i skolan överhuvudtaget. Vilket i sin tur leder till att t ex dataspel och fritid blir så mycket roligare, där får man nämligen högsta betyg hela tiden eftersom man hela tiden blir bättre och bättre och alltid ligger på maxresultatet. Man är bäst som man är! Sedan kan ju alltid andra ha en annan level, men man hittar alltid de som ligger på samma nivå som en själv. Och att se andra som har högre level och få göra det som de gör är en stimulans att jobba hårdare och anstränga sig mer – de blir idoler och förebilder. Inte som i klassrummet där alla sitter och gör samma saker och där vissa överpresterar och andra får underprestera varje dag.. I 9 år på raken ska det köras in, tränas in: ”-Du är mycket bra, du är bara medel och du är kass.” Och sedan ska det hela utvecklas ännu mer på gymnasiet där man stänger dörrar för de som inte klarat den 9-åriga tortyren. Vansinne.

Ungefär som lillsyrrans vilja att cykla när hon ser brorsan svischa fram, hon kan också och bara SKA lära sig cykla. Men om jag sätter betyg på mina barn varenda dag, storbrorsan får A hela tiden och den yngre får E hela tiden – vad tror ni händer i längden? Trots att båda två är precis lika bra men lillsyrran inte ligger lika långt fram i min generalplan. Om jag som förälder inte kan ge mina barn rätt stöd och rätt utmaningar hela tiden och kör samma kurs till alla hela tiden så kommer det skita sig i slutändan.

Sedan är det givetvis så att det kanske räcker med att jag är närvarande som förälder och utfodrar etc. Och det finns barn som växer upp i fruktansvärda miljöer eller utan föräldrar och klarar sig jättebra i livet. Och det finns de som kanske blir världsledare tack vare den kassa uppväxten. Men det är inte detta som det handlar om. Det handlar mer om att man inte systematiskt ska jobba med att trycka ner och kritisera barn och lära dem att de inte kan nått. Det är en sak att lära dem regler, sätta gränser och respektera vuxna en helt annan sak att få dem att göra saker som man vill. Om man vill få dem att bli duktiga och lära sig varje dag i skolan måste man i dagens samhälle förstå hur barn fungerar och vad barn gillar att göra på fritiden.

• TV och filmer etc är en sak och är mycket roligare än skolan
• Att åka till Busfabriken (eller liknande) är mycket roligare än skolan
• Att spela innebandy, fotboll, rida, dansa, spela musik är mycket, mycket roligare än att gå i skolan
• Att åka inlines, skateboard etc är otroligt mycket roligare än att gå i skolan
• Att åka skidor eller åka på solsemester är fantastiskt mycket roligare än att gå i skolan
• Att spela dataspel med hela världen är ofantligt mycket roligare än att gå i skolan.
• Att bara surfa runt, prata med kompisar, festa och ha kul är … ja, ni fattar.

Var det så här på 60-talet? Nej, skolan var nog viktigare än Mumintrollen, Pellepennan & Suddagumman.

Var det så här på 70-talet? Nej, skolan var nog roligare än Vilse i pannkakan.

Var det så här på 80-talet? Nej, men då började välståndet få ordentlig effekt. Var det så här på 90-talet? Ja, då blev resten av livet plötsligt mycket roligare än skolan. Har skolan gjort något för att matcha det som händer på fritiden? Ytterst lite generellt sett. När började de svenska resultaten försämras – de man nu förtvivlat försöker åtgärda. Vet ej, någon kanske vet!? Jag kan gissa mig till svaret.

Jag har länge varit frustrerad över skolan och speciellt min egen skolgång – hur den har format mig eller rättare sagt inte format mig. I över 30 år har ägnat att antingen försökt anpassa mig till den eller återhämta mig från den. Jag har insett att skolan behöver förändras i grunden. Så när politiker från stort sett alla partier säger att man ska förändra skolan blir jag ju först glad. Wow, de har fattat liksom! MEN; när åtgärdspaket efter åtgärdspaket och förslag efter förslag handlar om att stärka Pellepenna-skolan eller Vilse i pannkakan-skolan blir jag skogstokig. Skolan måste ju tävla med det som är roligt idag!! Skolan måste ju ”kick ass” och få vara ”Wow” minst en gång i veckan, åtminstone! Varje dag måste vara fylld av förväntan och belöningar och frihet att utvecklas och lära för att det är så fantastiskt kul att leva. Sedan kan det visst finnas jobbiga dagar och stora projekt mm men då måste det handla om utmaningar INTE om planerat tvång. Alla barn måste få rätt att komma hem och berätta för sina föräldrar ”-Kan ni gissa vad vi gjorde idag!?” och inte komma hem som från något j-vla arbetsläger i Gulag. Inte komma hem med ledsen min och berätta att ”- De bästa har A i betyg men jag har bara E tyvärr.”

Försök övertyga mig

Så Gamla Moderaternas nya skarpa förslag (nu remiss) om mer betyg, mer läxor och mer skola skulle hjälpa dessa? Jag tror inte det. Det är just dessa ”mer betyg, mer läxor och mer skola” som satt barnen/ungdomarna i den sitsen de befinner sig i. Mer stöd till dessa är ju bra, men snälla öka inte på ytterligare press för då sitter vi där med 40 000 ungdomar i utanförskap. Inte ett tal om att förändra skolan i en annan riktning än bakåt i tiden till Suddagumman-nivå. Tyst i klassen.

Skola och arbetsförmedling ska aktivera unga – skulle tro att det behövs eftersom så många stänger av hjärnverksamheten nästan för gott. En del har dessutom blivit drogade av skolan för att klara av den.

Kommunen ska motivera ungdomar som inte går i gymnasieskolan att återuppta sina studier, om det inte är möjligt ska kommunen se till att den unge kommer i kontakt med Arbetsförmedlingen.

Och väl på AF blir det städjobb, sanering, gatsopning, rensa ogräs i kommunens parker mm – inget fel i det i och för sig, det har jag också hållit på med. Men dessa ungdomar drömmer nog om en plats i solen, att bli piloter, eller urmakare, eller rockstjärnor, eller att få bli VD, att skaffa eget, att bli ekonomiskt oberoende, att göra Appen med stort A etc. Men att gå tillbaka till skolan, roten till deras olycka? Jag tror inte det… Det behövs NYA grepp som passar 2020-talet. Titta på dagens ”bra” barnprogram: Wild kids, Rampljuset, Barda mm. Sånt engagerar barn numera – INTE en magister med en pekpinne.

Det handlar om interaktion och delaktighet. INTE om mer kateder eller mer läxor eller läxhjälp. De svaga är inte alls svaga, de behöver bara en helt annan skola och en variation, en mening, en omtanke, ett handtag att greppa i när det är tungt. Samhället utformas i hög grad likadant som vi behandlar de som inte passar i systemet.

Det kan ALDRIG vara fel på barnen – det är fel på systemet! Det kan aldrig vara fel på barnen, det är fel på planen! De som får dåliga betyg eller inga betyg alls är alltid de som drabbas av just betygen.

Kategorier:förändringsledning, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Etiketter:#Blogg100