Tänk er nybyggarna (ok, må amerikas urinnevånare någonsin få upprättelse) när de kom till Amerika i New York. Och jösses vad jobbigt allt var, dåligt med plats på båten, ingen guide, inget hotell ingenting. Och allt fick de göra själva. Skaffa land, röja skallerormar, slåss mot naturen, ta sig fram på inga vägar alls, bygga vägar, kyrkor, affärer, brunnar etc. Om man behövde ordna något handlade det inte om att skylla på resursbrist. Karavanen skulle fram till varje pris, alternativet var att ge upp och ta sig tillbaka till ännu sämre läge. Misären var bara att acceptera och sedan fokusera på framtiden och drömmen – drömmen om det nya landet och det nya livet.
Hur har vi det här då?
Jag tror vi har glömt att drömma fullständigt. Det finns inga visioner. ”-Det går inte..” på olika dialekter är en allmän inställning (ja, jag vet vi är många numera som kämpar emot denna inställning frenetiskt!). ”-Det gauer ente..”, ”-Dä går aldrig..”, ”De går int..”, det finns alltid något att skylla på: antingen är det tid (det finns ju aldrig tid, det är mycket nu, det är stressigt nu, kalendern är full, schemat är fullspäckat) eller så saknas det pengar (budgeten räcker inte till, vi har inga pengar, även om vi vill så får vi inte lägga pengar, det är för dyrt, det är inte värt det, investeringsläget är inte optimalt etc) eller så är det ledningen som är tafatt och inte förstår (ja, de gör ju aldrig som vi tycker, de fattar ingenting, de tänker bara på pengar, de är inkompetenta) eller så är det tekniken. Tekniken funkar aldrig och det är för komplicerat eller för svårt, inte mer teknik nu, vi jobbar med människor här. Inte fler skitsystem nu, tack. Eller så är det bristen på kontakter (att bygga upp en säljorganisation kostar för mycket, vi känner ingen på det området, vi har inga lokala kontakter) eller så är det kunskapen och vi kan inte, har inte kompetensen, har inga erfarenheter av området, ingen har gjort det förr.
Attitydproblem?
Det handlar om en attityd att bara se det man gjort och slå vakt om det man har. I nybyggartermer innebär det att man ägnat 50 år att bygga upp ”ranchen” med staket och grejer och sedan förändras omvärlden sakta men säkert och man vill inte själv dras med eftersom jobbet ju är gjort och vi tänker inte ändra på något nu när vi äntligen fått det att fungera. All yttre förändring och inre förändring är en kostnad och ett hot mot det man försöker administrera.
”–Elstängsel? Neheni, det är för dyrt, tar alldeles för långt tid att sätta upp, vi vill inte ha ström i staketen, det blir bara dyrt att underhålla och hur ska man veta att det funkar hela tiden? Dessutom vem kan nått om detta och vill visa oss – de har väl nog med sitt! Vi har inte råd eller tid att gå säkerhetsutbildningar och skit.”
Hur var inställningen för 50 år sedan då man byggde staketen?
”-Fasen, vi har inga bräder, kan vi använda såna där pinnar, tro? Kan man sätta ihop dem och stötta med lite vertikala grövre stolpar kanske? Vilket trä ska vi ta? Prova med en? Ja, det gör vi! Ska vi höra med grannarna kanske och se hur de gör? Vi kan ju hjälpas åt och kanske även hjälpa gamla Agda när vi ändå håller på? Hur fasen gör man på enklast sätt, tro? Det vore ju kul att kolla hur man gjort nedströms, där har man ju lite större rancher och dessutom finns där ju både staket som går rakt igenom våtmarker och vid steniga marker… Hugg i nu!”
Man har en inbyggd expansionsförmåga att se hinder som något övervinnbart, man ser möjligheter istället för problem, man är i ett lärande tillstånd och skapar förändringen själv. Man har en helt annan attityd – kreativitet istället för problemreducering. Att administrera en ranch är inte ens problemlösning – det är att bevara den bara genom att göra samma sak om och om igen.
Nybyggarna eller arvingarna?
Vi behöver bygga nytt – på så många ställen i samhället. Ja, hela samhället förresten. Ja, hela planeten behöver bygga nytt. Eller nej förresten. I Asien har man nybyggarandan förresten. Och i Sydamerika.. och faktiskt även i Afrika.
Detta ”freaks me out” som man säger overdär. Där funkar med hotet om eventuell fattigdom på landet inkl svält. Där funkar drömmen om det nya (se på väst!), men varför hotar vi våra barn i skolan..? De klarar sig i staden faktiskt bättre (tror de i varje fall) själva utan skolan och utan hjälp från samhället (tror det). Vi låter nybyggare, systemändrare och rebeller bli kriminella eller utslagna. Ranchen ska inte ändras minsann, folk som inte passar in på ranchen slänger vi ut. Boskap som tänker och gör uppror åker ut.
I hemmets lugna vrå…
… är det oftast ingen nybyggarstämning heller. Om man inte bygger hus och är gravid förstås. Och jag kan inte påstå att det är kul att släcka alla eldar på ”ranchen” och kämpar ofta med att säga:
”-Ja, det låter intressant! Hur ska vi ordna det?
Eller:
”-Ja, kul! Men hur tänker du?”
Istället för ”nej, nej, nej…” varje dag. Jag kämpar varje dag med nej:andet och biter mig hela tiden i tungan. Det måste gå att få in ett ”ja”, hela tiden. Hela tiden! Det är viljan vi måste odla redan i tidig skolålder, det är ja-attityden vi måste överföra hela tiden och vår historik kan vi alltid prata om (även om det är roligare att prata om drömmar, förväntningar och framtid vid fikat – prova det!) men historien och arvet får inte bli vårt dagliga liv – lärande är ständig förändring och världen förändras ständigt t o m i Sverige! Arvet finns inte, det är borta! Vi måste ordna nytt om inte för oss själva så för våra barn! Det SKA gå!
Kategorier:förändringsledning, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik
Christer Hellbergs På spåret 
Tack, bra påminnelse om att livet är ständiga förändringar
eller som jag säger i mitt yrke: ständiga förbättringar 😀