Hur ser en vision om skolan ut som ingen förälder känner igen? Först ett litet avsnitt till om det framtida samhället och vad jag vill med skolan. Det är liksom lättare då att gå bakåt i tiden så att säga (att tänka så här kallas för backcasting förresten).
Backcasting, ja. Den metoden borde alla känna till:
a method in which the future desired conditions are envisioned and steps are then defined to attain those conditions, rather than taking steps that are merely a continuation of present methods extrapolated into the future
Jag tror inte det blir ett bra samhälle där den yttersta och bästa drivkraften är plikt, ångest, hot, stress och hårt tråkigt arbete.
Ångest ger höga betyg
Från Wiki:
Ångest kan betraktas som en kvardröjd rädsla, en rädsla som inte gått över. Det räknas därför som ett psykiskt problem, eftersom ingenting reellt motiverar sinnesstämningen. Stress är en vanlig orsak och det finns en stor samsjuklighet med både depression och neuros.
Jag tror vi får ett samhälle precis som vi har idag. Ett inhumant samhälle som inte är skapat för alla (och en planet i krig också då förstås). Jag inser att man springer rätt fort när man jagas av vargar men att göra detta varje dag är förödande vad man än jobbar med. Att sätta det i system är vansinnigt. Jag tror man måste tänka precis tvärtom. Hur ser ett tvärtom-samhälle ut nu då?
Uppdrags- och persondrivet för det gemensamt bästa
”-Ja, men det är ju det vi har idag??” Nej, vi har styr- och systemdrivet. Vi har en mekanism utan hjärta, ett effektivt maskineri utan själ. Varje gång man hör ”-Vi måste se över våra rutiner…” eller ”-Ärendet har fallit mellan stolarna..” eller nån annan bortförklaring som antyder att vi är hjärtdöda så är det ett symptom på att det glappar någonstans. Så samhället är bra men tillsammans skapar vi ändå social utslagning, misär, ojämlikhet, rasism, våld och missbruk. Jag tror ingen vill ha hemlösa eller folk som begår självmord eller människor som går in i väggen eller bara råkar blir vidbrända. Det fattas något som håller ihop oss och som gör att omtanken når ALLA. Förr var det lite lättare att bilda samhällen – alla kände alla – och givetvis var rädslan och respekten för överheten stor. Gemenskapen och den gemensamma överenskommelsen var magnifik när TV började sända.
[Föreställ er en bild från 60-talet med TV och TV-kanna och heeeela familjen samlad.]
Gemenskapen och drömmen om det bättre livet och bättre och bättre varje dag var underbar.
Jag lyssnar på Soul-låtar igen och slås av optimismen i texterna; tro, hopp och kärlek typ: Sweet soul
Vi lever i andra tider nu: det är prat om misstro, hopplöshet och hat i massmedia.
Så vad behöver vi? Jag tror vi behöver förflytta oss (vissa misstror t o m det) mot inkluderande och delaktighetsstimulerande samhällsuppdrag. Vi ser det redan nu i och med s k sociala entreprenörer och t o m jättestora företag som vill hjälpa till. Senast var det Google som bygger en gigantisk vindkraftpark.
Jag har skrivit om samhällsuppdrag mm i min engelska blogg, uppdragen kraftigt inspirerade av Micke Gunnarssons Fredsuppdraget, men jag har utvidgat det hela något och egentligen är det inget annat än omvänd ärendehantering – proaktivitet istället for reaktivitet. Oändliga möjligheter istället för problem. Kreativitet och innovation istället för problemlösning och släckande av eldar. Botande av sjukdom istället medicin mot symptom… The right vehicle for world peace.
Kort och gott går de ut på att man gemensamt skapar olika uppdrag för att göra goda gärningar i samhället: det kan vara dagliga, veckovisa, månatliga eller årliga. Och de kan vara till familjen, grannskapet, närområdet, stadsdelen, staden, kommunen, länet, nationen, kontinenten eller planeten. Och man kan välja individuella uppdrag eller gemensamma. Sedan finns det olika poäng för olika uppdrag och olika nivåer man ska ta sig till so öppnar nya möjligheter och ger en nya verktyg och kontakter. Systemet föder sig själv utan pengar, dock tror jag en kommun eller andra sponsorer skulle vilja hjälpa till i välgörenhetssyfte OCH givetvis med vilja att påverka de olika uppdragen. T-shirts, evenemang, knappar etc skulle säkerligen finansiera en hel del. Och jag tror ALLA skulle vilja vara med! Man skulle sätta visionen och sedan införa indikatorer och sedan göra backcasting genom att definiera uppdrag som organisationer och samspelande individer skulle kunna utföra helt frivilligt. Det blir pull istället för push. Varje gång jag tänker på detta system får jag rysningar av inspiration.. typ. Tänk om…
En vision om skolan som ingen förälder känner igen
Tack Troed Troedson också för den tanken! Jag lämnar dagis och årskurs 1-3 som den är – och lägger till lärplattor för varje barn (de får gärna ta med dem hem). Jo, förresten det finns massor där, men jag tycker man är på rätt spår liksom. Och den systematiska utslagningen har liksom inte riktigt börjat än…
Så hur ser det ut? Jo, första dagen i fyran möts både elever och lärare av röda mattan och folkets jubel. En hel vecka ägnas åt att ha kul ihop och tillsammans gör man olika aktiviteter på skolan, ute i naturen, i staden eller på landet. Sedan börjar det roliga. Alla har betyg A i alla ämnen och får skriva ner varför de har A när året är slut. Utifrån visionen (alla ska ha nått de Heliga kunskapsmålen, nej… det går inte… alla ska ha nått Förmågemålen!) gör sedan alla aktörer i Skolorganisationen uppdrag kontinuerligt och reviderar och förbättrar och förädlar år efter år. Sedan väljer enskilda individer uppdrag i alla dimensioner och utför och dokumenterar dem efter bästa förmåga. Givetvis kan det finnas tävlingsmoment – specialpris, bonuspoäng etc kan öka värdet på insatserna. Att t ex en kommun realiserar ett förslag som en elev eller grupp av elever föreslår ger många poäng. Att engagera företag eller konstnärer eller andra externa ger också extrapoäng osv. Alla har skitkul rent ut sagt och man hänger på låset till skolan varje morgon. Det är så att jag blir sugen och nyfiken och vill gå jag också. Och det kan jag också! Jag kan vara delaktig och hjälpa till och plocka poäng och delta med att föreslå uppdrag och ge bonuspoäng! Etc, osv, mm… Voilá!
Här är en arbetsplats på Google:
Och se in i framtiden – den är här. Alla är bara inte lika långt framme:
Kompetens är attraktivt – skapar attraktivitet. Och en attraktiv arbetsgivare blir kompetent. Vem vill inte jobba här? Kontakta gärna mig – jag är nyfiken. Här är hela artikeln. Ang visionen för skolan och nya samhället kan jag skriva en hel lgr11 för, men jag tror jag nöjer mig med detta så länge. Och hur tror ni glädje att lära skulle påverka betygen?
Ta nu en titt på Kid President och njut – the kids are allright. Låt dem vara ifred och låt dem utvecklas i egen takt och få fortsätta vara ”awesome” i resten av livet! Thanks Sue for the link! 🙂
Kategorier:Design, förändringsledning, Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera