Verklighetens skola

Den allmänna bilden av skolan, eller nidbilden då, är ibland att lärare och elever är så hårt styrda av alla krav samtidigt som resursbrist och mögel längs väggarna att man slutat bry sig. Lärarna har gett upp och eleverna går bara dit och knappt det.

”A teacher’s day is half bureaucracy, half crisis, half monotony and one-eighth epiphany. Never mind the arithmetic.”
Susan Ohanian

Jag skriver med anledning av passion och Passionen lever i den svenska skolan.

Jakten på lösningen till ”problemet” skolan

Utifrån denna bild ska nu politikerna kraftsamla och fixa skolan. Eleverna ska fixas och lärarna ska fixas och sedan kanske även lokalerna och pedagogiken..? Eller är det de svaga matteresultaten vi ska fixa? Eller kanske vi kan hota med indraget sommarlov? Eller sätta föräldrarna i skolbänken? Eller den mest reduktionistiska lösningen av alla, alla som inte får plats i Sverige borde vi skicka bort! Eller inte. Hur mycket vi än tittar på detaljerna och inför åtgärder kommer vi förmodligen inte skapa någon form av mätbar förändring. Vi behöver en total mental förändring och ett arbetssätt utifrån vissa grundläggande principer om glädje, teknik/samarbete, framtiden, frihet & anpassningsförmåga. Dvs hitta det som ungdomar idag finner glädje i. Sedan kan man säkerligen tvinga in ”medicin” då och då och lära ut att om man jobbar hårt så får man resultat. Så är det i arbetslivet idag – men det sker på den anställdes villkor. Idag finns det nämligen val (även om vårt intränade beteende inte alltid låter oss förstå det). Ute i samhället är det marknaden i realtid, ens egna initativförmåga och oftast slumpen som avgör om man blir framgångsrik eller inte. Speglar även skolan detta? Uppmuntrar man mod, egna initiativ och hur är det med Tillfälligheternas arena?

Problem är även möjligheter

En administratör ser varje problem [förändring oftast] som ett bekymmer, en entreprenör ser det som en möjlighet. Ett nytt sätt att tänka innebär ETT NYTT SÄTT ATT TÄNKA. Inte liksom att byta gardiner i klassrummet. Att tänka utanför förutfattade meningar och utanför det man håller på med för närvarande är svårt – men vi måste. Och vi måste våga, tro att det finns andra verkligheter än den rådande uppfattningen. När det handlar om systemfel är det så förtvivlat svårt att tänka utanför systemet. Som med fisken i vattnet: ”Vattnet?”

It’s the system

Jag ser samma nidbild över ”invandrartäta områden” som målas upp som problemområden. Händer det 100 saker i ett sådant område är det den brinnande containern som tas upp i tidningen. Det står inget om den multinationella radiostationen, rockbandet, fotbollsklubben som enar nationerna, de äldre irakiska männen som startar matlagningskurs eller vänföreningar över gränser överhuvudtaget. Det står inget om hjältarna, det står inget om dom som lyckas ta sig ur vanmakten, det står inget om 13-åringen som trots att halva familjen dog i kriget nu ska bli läkare, det står inget om återförenade familjen eller den kärlek som man värnar om och den passion man varje känner för det dagliga livet och inte minst framtiden.

PR-firmorna jobbar knappast varken för skolan eller för ”invandrarna”. Dessa ”problemområden” (inkl skolan då) är
Sveriges framtid och det vore väl fasiken om vi inte gemensamt kunde kraftansamla och se verkligheten som den ÄR och inte som osociala media rapporterar!

Och ja, jag överger gärna neggo-rapporteringen, men måste bara säga ifrån när idiotin gång på gång får härja fritt både i media och ibland även i skolan. Jag blir skogstokig när jag hör om idiotiska läxor, kvarsittningar eller andra former av bestraffningar som faktiskt inte hör hemma i dagens eller framtidens skola. Hur ser framtidens skola ut då? Går det att få en bättre bild om ingen säger något? Alla dessa goda exempel som finns därinne, vem beskriver dem och vem sprider dem?

En mer nyanserad bild

Ni därinne i skolan – bombardera oss andra med de 99 positiva historierna om de fantastiska eleverna, lärarna, föräldrarna och den underbara samhällsmixen samt den passion som finns – varje dag! Använd social och osocial media, gör filmer och sprid! Och framför allt visa på framtiden, ligg i framkant! Se till att föräldrarnas barn kommer hem glada, upplyfta, pigga, nyfikna, inspirerade och se till att deras framtidshopp och karta i livet finns, vårdas och utvecklas kontinuerligt! Se till att de kommer ut i samhället och se till att samhället kommer in i skolan. Nyttja nidbilden, nyttja problemen, visualisera, gör filmer, använd Facebook, ta kort, prata in meddelanden, kommunicera, kommunicera och kommunicera.

Helt nya mål för alla

Hur vill ni att verksamheten ska se ut om 5 år och Hur ska ni ta er dit? Är det med hjälp av skolplanen och de centralt satta kunskapsmålen eller major Björklunds livsfilosofi eller är det varje lärares eller elevs inneboende kraft som kan skapa förändring? Kan föräldrar hjälpa till eller ska dom bara hålla sig undan och inte lägga sig i? Kan företag och föreningar hjälpa till?

Nyttja er gemenskap, hjälp varandra, fuska, jobba under radarn, ta hjälp av eleverna, fd elever, pensionärer, arbetslösa.. Samarbeta med andra skolor, byt klassrum, spela spel, tävla, fuska ihop, gör alla prov ihop, sjung i kör, dansa, skapa och njut av varje dag!

Hur ska vi hinna med det..?

Lätt som en plätt

Lätt för mig att säga va? -Ja, det är det. Men kom gärna med tips till den arbetsplats jag sitter på om hur vi ska bli en lärande organisation, hur vi ska kompetensförsörja, utvecklas och skapa glada medarbetare och framför allt – hur kan vi förändringsleda så att alla hänger med? Men kom inte dragandes med 5-årsplanen, ekonomistyrning och kvalitetskontroll – det har vi nog av redan och det är detta som vi behöver förändra i första hand. Hur ser motsatsen ut? Välkomna med förslag – vi kanske kan slå ihop våra klokheter? Och borde inte skolan ligga i absolut framkant? Blir glad när jag hittar dylika personer:

I samklang med nutiden och lutandes framåt nyfiken liksom. Undrar just vilken skola och lärare han hade.

Analysfolket har nu hittat hjärnan

Nej, det är inte hjärnan det är fel på. Men allt som oftast hamnar det vi håller på med professionellt i en modell som man brukar referera till vänstra hjärnhalvan – det är nu inte så enkelt utan det är en tankemodell precis som allt annat. Det vi behöver är att smyga in höger hjärnhalva också i ALLT vi gör. Den högra hjärnhalvan är liksom inte fritid utan en naturlig del av mänskligt beteende. Oavsett hjärnforskning och hyllmetrar med pedagogiska metoder tror jag ändå nånstans att friheten och egenskaper på högra sidan och balanserandet mellan vänstra och högra modellen är det som kanske kan hjälpa oss mest i framtiden. Det är verkligen ingen ”silver bullet” men jag tror att man rent ut sagt slipper allt tjafs om man accepterar båda modellerna som nödvändiga – det behöver inte vara någon konflikt.

Skolan behöver inte heller vara någon konflikt. Och integrationen (eller avsaknaden) behöver inte heller vara ett problem. Men om man vägrar att ge ”folket” makten och förtroendet kommer man aldrig lyckas. Vi måste ge efter för det spontana, distribuerade och oplanerade – alla kan allt, eller skulle kunna om de bara fick. Vi måste bli bättre på att tänka entreprenöriellt och ta små steg i taget, men utan att släppa visionen längre bort i sikte. Allt behöver inte planeras i minsta detalj och styras med järnhand. Det går oftast både enklare och snabbare om man ger människor förtroende.

Lek, spel och livet på blodigt allvar

Det går att vara produktiv, noggrann och uppfylla en massa mål genom att leka sig fram, prova sig fram och ”poke the box” (Seth Godin) och genom att t ex be studenter göra så många keramikkrukor som möjligt istället för att bara fokusera på en perfekt får man faktiskt fram bättre slutresultat på samma tid.

Derek Sivers förmedlar det hela ganska klockrent. Detta behöver alla anamma från lärare, elever till föräldrar och inte minst gubbar och kärringar över ”lärt sig klart”-åldern fulla med kunskap om den gamla skolan men noll koll på vad som händer på Internet idag. I näringslivet finns på vissa framgångsrika företag som infört ”roliga dagen” där man får göra sina egna roliga projekt. Man får ut mer på det viset. Det tycker jag vore en mycket bra början att införa. Då skulle man nämligen kunna få tid att synka olika verkligheter och kanske få igång kommunikationen inte minst mellan generationerna – varför inte lära gamla Internet på fredagar (bank, släktforskning, youtube, spotify, bridge, bingo, tv, Facebook etc) och sedan kan man även lära ungdomar laga mat, sticka raggsockor, lära dem hur det var förr, låta dokumentera tidningsalbum, samla stories mm givetvis dokumenteras det hela och publiceras också.. Lätt som en plätt? Ja, tror man det så är det nog det. Tror man inte det så är det en omöjlighet. Jag tror inte verklighetens skola är en utopi – den är på riktigt.

Bidra gärna till att ändra på bilden av skolan så kan jag m fl hjälpa till att sprida. Jag vill ha in goda exempel – och även onda: de gör att vi kan hitta vägen framåt.



Kategorier:förändringsledning, Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande, Uncategorized

Taggar:,

1 reply

  1. Älskar denna uppmaningen ”Ni därinne i skolan – bombardera oss andra med de 99 positiva historierna om de fantastiska eleverna, lärarna, föräldrarna och den underbara samhällsmixen samt den passion som finns – varje dag!”

    Tillsammans kan vi skapa ett lärande samhälle, för det är eg vad det handlar om!
    /helena, förändringsagent, professionell coach, drömfabrikör och ledamot i samordningsgruppen Barnverket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: