När ska skolan lära läxan?

Förhoppningsvis tar debatten om svenska skolan ordentlig fart i höst. Mer än någonsin tränger sig nämligen verkligheten på. Läxor är kanske den mest korkade resten av den gamla skolan som borde vara enklast att bli av med. Stöd kampen!

DET ÄR VILJAN SOM ÄR AVGÖRANDE

En ”läxa” känns som för det första fel ord och sedan är det nått slags plikt/bror duktig/kontrolligt sken över det hela. Prova själv och ge ditt barn (eller grannens om du inte har själv) en bygga LEGO-läxa. Och gör en inspektion sen om alla bitar sitter rätt och så. Och tvinga sedan barnet att leka med läxan medan du äter glass eller nått. Ställ krav på leken och meddela att den ska innehålla personer, nått uppdrag och sedan ett lyckligt slut. Efter x antal läxor och sedan prov (lära sig lära att komma ihåg brukanvisningar) får man betyg i hur bra man är på LEGO. Så kan man effektivt förstöra glädjen med något som i grunden är så roligt.

Jag får rysningar – kontroll, brist på människokännedom, brist på förtroende, brist på tillit och ett absolut antagande om att man måste tvinga barnen att lära sig och dessutom tvinga dem att lära sig utifrån en specifik mall – samma mall för alla för rättvisans skull. Alla ska ju ha samma undervisning så att förutsättningarna i skolan blir rättvisa.

20120905-224725.jpg

INTRESSE OCH ENGAGEMANG
En annan viktig aspekt är intresse och engagemang kring det man ska lära sig. Min äldste son har ett ”dille”-hjärta som sin far dvs han snöar in på olika saker och gör dessa intensivt hela tiden tills ja.. det inte går att gräva mer och då hoppar man till nästa grej. Översatt till skolans värld skulle det innebära att när han sitter med matte, som är roligt, i 40 min så måste han avbryta denna aktivitet för att så är det bestämt enligt planen. ”Då är det så tråkigt att man måste göra nånting annat..” Men så behöver det inte alls vara – däremot blir det tråkigt på nästa lektion då svenska står på agendan – genomlida 40 minuter, suck, när egentligen vill spela pingis eller räkna matte. Å då blir man glad när man äntligen slipper klassrummet och får rast.

Detta hattande mellan ämnen som inte hänger ihop tyckte jag var värst i gymnasiet. Man fick aldrig diskutera klart saker. Allt var på en ytlig pluggnivå – det djupa nyttiga fick man klara själv – jag läste böcker, det var det som jag tyckte var roligast. Det var för övrigt aldrig någon/något som lyckades engagera mig i skolan så att jag skulle behöva göra en ansträngning. Mitt intresse bestod i att klara mig undan så billigt som möjligt – retas med alla andra var möjligen huvudämnet. Läxorna kunde man göra på bussen till skolan eller så chansade man bara. Inte tal om att syftet var att skapa en kanal till föräldrarna – jo, förresten om man inte gjort läxan fanns det ju en anledning för skolan att skälla både på elev och föräldrar samtidigt.

Om viljan finns skapas engagemang och intresse – om intresse och engagemang finns skapas vilja.. ja, nått sånt. Om vilja motarbetas dör den efter ett tag, jag dog där ett tag..

20120906-044723.jpg

SKOLAN I KONKURRENS

Skolan är inte centrum i universum längre. Visst eleverna är där fysiskt hela dagarna men mentalt befinner man sig (å nu pratar jag då inte om dom som tycker skolan är förträfflig i sin nuvarande form) hela tiden på andra ställen – antingen i nått spel, nån idrott eller aktivitet eller det gamla vanliga hos någon tjej/kille. Konkurrensen är stenhård och det duger inte att bara sitta och lyssna. För att skapa engagemang och intresse är interaktionen viktig – i en klass är det egentligen brittiska parlaments-nivåer på ljudet (om alla vore på) som är normen men eftersom det är tystnad och en i taget som gäller stänger man av sinnena. Om man är uppkopplad i ett spel är det full interaktion som gäller – ungefär som på krogen för en del äldre elever. Att varva ner, bli segdeg och bara lyssna på något föredrag om Kinas bergsarter eller vilka ämnen som finns i en människas gom är inte intressant om man jämför. Så även om man är en 5.0-människa till skillnad från de lite sämre människorna i facket 3.0 finns det en möjlighet att göra så mycket mer. För att det ska vara roligast på skolan gäller det att konkurrera med det roligaste på fritiden – skolan behöver lära sig hur fritiden ser ut och vad barn/ungdomar tycker är kul utifrån deras perspektiv.

-Men det är vi vuxna som har ansvaret och man kan faktiskt inte ha kul jämt!

Jo, det kan man faktiskt. Interaktionen, engagemanget, intresset och glädjen kan faktiskt hittas och skapas om man tillåter det. Ska man nödvändigtvis få studenterna att lära sig Kinas bergarter får man ta till andra knep än en kateder, ett klassrum, en bok och ett prov.

20120906-051317.jpg

KOPPLING TILL MENING, SAMMANHANG OCH SAMSPEL

Det kanske är tidsåldern eller Internet eller alla val vi har i framtiden, eller vår allas (nästan) insikt om den lilla planet vi bor på i kosmos är skör och det enda vi har. Det finns alltid en större kontext som vi kan känna oss trygga i och vi kan luta oss mot. Eller så finns det på något sätt ett tvång. Tvånget (t ex att tvingas göra en läxa man inte är intresserad av) skapar olust idag – så var det väl förr också men då kunde man finna tröst i att de vuxna faktiskt visste bättre.

Idag vet vuxna sämre – de har f-n noll koll på vad som gäller på Internet, i spelvärlden, i musikvärlden, vad gäller humor etc. Noll koll – de är duktiga på att laga mat, jobba, tvätta, städa och så men det viktiga – Internet? Noll koll. Dessutom är de så otroligt långsamma, dom fattar trögt och förstår inte.

Förr i tiden kunde föräldern, kyrkan, läraren eller byn vara den större kontexten. Idag skulle den kunna vara planeten, men oftast är det Internet eller typ Lady Gaga eller Zlatan. Eftersom Internet är så stort och ogreppbart hamnar man i förvirringsläget – man ser inte helheten i sitt liv för alla detaljer. Allting blir bara en lång lista av att göra saker som är dötråkiga. En enda lång meningslös väntan, ett meningslöst irrande i färden mot den vissa döden.. eller skolans slut och livet då.

Denna har jag nog sett 14 ggr snart:

The divided brain

Sammanhanget, meningen med tillvaron och den egna utvecklingen är något som inte kan levereras på fat – det måste skapas. Interaktionen med livet, med kamrater, med vuxenvärlden, med den globaliserade planeten behöver odlas och näras. Grogrunden måste finnas i skolan och därifrån behöver frön få växa fritt – inte under ständig övervakning, mätning och maskinellt kontroll utan genom uppmuntran, omtanke och genom att vara just tryggheten som kan visa på kontexten (därute och i framtiden). genom t ex skicka ut elever att göra utvärderingar av samhället kan diskutera olika frågor och ta reda på fakta. Ska man få in bergarterna i undervisningen behöver man utmaningen och frågan ”- Hur bestiger man Mount Everest?”
Ska man nödvändigtvis lära sig människans gom kanske man ska koppla det till organisk nedbrytning, biogas, tandvård, samhällsekonomin eller matlagning (varför är vissa pizzor godare än andra?).

Det finns i alla mänskliga verksamheter något alla (faktiskt) längtar efter – känslan av att vara del i ett större sammanhang, en familj, en grupp, ett lag, en stadsdel, en stad etc.. och sedan vill man kämpa och jobba hårt och sedan vill man vinna!

I SPEL OCH LEK KAN VI TILLÅTA OSS ATT ÖVERTRÄFFA OSS SJÄLVA

I skolans spel skulle alla kunna vinna bara vilja, engagemang och det totala samspelet fanns från alla parter men då krävs den en samsyn på varje rolls lika värde. Vi behöver alla programmera om våra sinnen och börja bry oss om varandra, framtiden och inte minst om våra egna ambitioner som dog där nångång skolan – drömmar är till för att förverkligas. Inte för att jag vill bli för gullig nu men världen har aldrig varit mindre och möjligheterna aldrig varit fler. Prova vettja – att misslyckas är väl bara näst bästa sättet att lära sig – till slut hittas rätt idé, rätt konstellation och rätt förutsättningar för att drömmen ska bli verklighet. Och går det inte att bli Zlatan gäller det att köra på plan B och hitta glädjen i att ha gjort sitt yttersta och ändå vara nöjd.

SKOLAN HAR EN LÄXA ATT GÖRA

När ska skolan göra läxan och komma ur gamla vanor, invanda beteenden och låsta strukturer? Det finns många därute som verkligen vill förändras och förändra men ”systemet är som det är”. Vanmakt precis som många elever ger uttryck för idag.

Och om du inte vill eller vågar anamma den nya tiden – vem har tränat dig genom alla år så att du hamnat i detta tillstånd? Skulle du behövt en annan träning eller kanske träning överhuvudtaget? Känner du att du aldrig fick chansen? Eller fick du chansen i 14 år men förstod aldrig ens att du fick den?



Kategorier:Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

5 replies

  1. Tack för tänkvärda idéer och ett välformulerat grubbel. Det finns faktiskt en del förändringsagenter i skolans värld som tillsammans med eleverna försöker erövra värden och förändra världen, på raster, i caféet och i sociala medier.

    Tyvärr har inte vårt arbete alltid samma nyhetsvärde som de reaktionära krafterna, och därför får man sällan ta del av allt det positiva som händer i vissa klassrum.

    Men du kan t ex. kolla in taggen här:
    http://topsy.com/s?q=%23smng12

    Hörs!

    //@perfal

Trackbacks

  1. När ska skolan lära läxan? | It's IT Skoltips | Scoop.it
  2. När ska skolan lära läxan? | Åsikter och debatt - om utbildning! | Scoop.it
  3. När ska skolan lära läxan? | Digitala verktyg för lärandet. | Scoop.it
  4. 100 bloggar! | christerhellberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: