Det går lite si och lite så med att jobba ihop, men en sak är säker: man lär sig med tiden och det blir allt tydligare att vi alla måste dra åt samma håll men på egna villkor. Samhället är en komplex apparat och samverkansmaskinen Sverige kanske inte alls är gjord för samverkan. .

EN OMVÄRLD I FÖRÄNDRING

Det pratas mycket om förändring och paradigmskiften – vad innebär detta egentligen? Från industrisamhälle till vad? Och hur tar vi oss över? En liknelse kan vara att vi på vår färd i samhällsutvecklingen kommer till ett vägskäl eller en ravin och måste tänka till lite för att kunna fortsätta – landskapet ändrar sig plötsligt och förutsättningar blir ändrade på ett övergripande sätt.

Att gå från jägarsamhälle till bondesamhälle till industrisamhälle är exempel på stora skiften. Men det kan även röra sig om att man upptäcker elden eller hjulet eller datorn. Ofta kan man inte riktigt räkna ut alla konsekvenser, men det man ofta kan säga är att fördelarna är oftast fler än nackdelarna och att det kan gå ett par generationer innan förändringen har fått fullt genomslag.

Åter till ravinen och floden: det som händer är att vi inte lyckas komma över på ett bra sätt i den takt som vi borde – och många av oss förstår inte ens vitsen med det hela. Men de som vill över jobbar med att ta fram planer på att bygga en hamn, brygga, båtar, flytvästar och vi mäter hur det  borde vara och analyserar risker och testar material och hela tiden rör sig floden och hela tiden varierar vattenflödet. Man försöker informera mer om vad man gör och man försöker starta olika projekt och se till att dessa håller sig inom ramar och organiserar och jobbar hårt med att kontrollera och följa upp resultat. Många försök, prov o analyser är lovande och vissa tar sig t o m över till andra sidan och börjar analysera motsatta sidan också och tittar hållfasthet och hur mycket gruset och stenarna rör sig i förhållande till floden och vilken typ av vatten som kommer och vilka personer som är bäst lämpade att bygga båtar och så vidare i all oändlighet till budgeten är slut. Men när väl analyserna är klara har dock flodens karaktär ändrat på sig och nya analyser måste göras. Vad är det som gör att vi inte kommer över kan man undra. Det verkar besvärligt detta? Och det man  hör bland de som försöker är att ”-Äh, vi kanske inte alls behöver komma över – vi trivs ganska bra på ena sidan och har trots allt tagit oss ända hit – räcker det inte nu?”. Eller ”det finns inte ekonomi” eller ”om bara båtbyggarna kunde göra en båt som inte tippar” eller ”om någon åtminstone kunde kontrollera vattenflödet”. Det är så mycket information överallt så man orkar inte mentalt bena ut alla problem.

Dock, idéer om samverkan dyker upp eftersom det kostar att genomföra projekten. Rykten går att de bortom kröken har kommit på en del bra saker – det kanske går att samordna och slå kloka huvuden ihop och det vore ju förskräckligt pinsamt om de andra kommer på saker och är  driftigare! Och så gör man prov ihop och testar med en flytbrygga vars egenskaper behöver utvärderas… Under hela denna process från ca år 1998 till 2011 finns det dock personer som har haft visioner och sett hur det skulle gå till och t o m kommit på lösningen på allt. Det har t o m redan tagit sig över men i ett helt annat sammanhang. Genom att sluta att bryta ner problem, genom att titta upp och försöka se samband, mönster och  betrakta helhetsperspektivet är det lättare att angripa problematik och komplexitet. Det visar sig att det redan finns en bro – och bron är  informationssamhället självt. Genom att nyttja det bästa som industrisamhället tagit fram finns det möjligheter att komma vidare. Vad kommer vi till nu då? Jo, en värld där en ökad samverkan och en ökad samordning och en ökad konvergens inom teknisk och verksamhetskultur – och det kommer att ske alldeles gratis och alldeles frivilligt!

Informationssamhället ingår i industrisamhället är i själva verket bron över till den nya åldern. 

Det komplexa samhällspusslet kommer att läggas automatiskt och helt utan kontroll. Man kommer att se helheten, man kommer att bygga de sociala nätverken, lita på varandra, förändra och förnya, jobba med kreativitet, design och utveckling av fantasi. Man kommer tillsammans att kunna jobba med framtidsvisioner och entreprenörskap mm. Detta kommer att ske i och med generationsskiften, men vi kanske redan nu ska anamma förändringarna, ligga i framkant och dra nytta av dem?

ETT LITET STEG FÖR MÄNSKLIGHETEN MEN ETT STORT STEG FÖR MÄNNISKAN 

Det är svårt att jobba över organisationsgränser – t o m om man tillhör samma division eller bor i samma stad eller t o m om man jobbar på samma avdelning och sitter i samma korridor. Först när vi sitter i samma projekt kan det möjligtvis gå att använda varandra. Hur är detta möjligt? Hela den moderna civilisationen är uppbyggd tack vare att vi har samarbetat globalt – vi kan numera inte var och en tillverka ens en penna! Någon måste hugga trädet, någon måste utvinna grafiten, någon måste utvinna metall för att göra borren som gör hålet i träbiten… och hur gör man bläck och plast? Utvinna olja? Det finns dock en viktig skillnad mellan olika typer av samverkan. Vi kan lätt gå till affären och handla och lita på att det vi  köper är av en kvalitet som vi alla godkänner. Om du fixar köttet så fixar jag potatisen och så fixar någon annan tallrikarna. Vi behöver inte gå och lära känna bonden eller skaka hand med personalen på slakteriet – för det mesta kan vi lita på varandra.

För det mesta är det dock det motsatta i affärslivet – där gäller det att betrakta alla som inte tillhör närmsta gruppen i princip som utomjordingar tills de har bevisat annat. Det gäller att framhäva sig själv och sin egen organisation – i affärslivet jobbar vi enligt gamla järnåldersprinciper: detta gäller till den punkt vi delat en middag, haft ett förtroligt samtal eller varit på Finlandsbåt eller kanske genomfört ett projekt ihop – först då kan vi släppa garden och lita på varandra. Slutsatsen blir att så länge man inte känner varandra kan man inte lita på varandra och då kan man inte  samarbeta på ett effektivt sätt. I och med att vi under industrialismens tidevarv har fokuserat på att just dela in verksamheter, dela upp kompetens i expertisområden och dessutom delat upp alla verksamheter i olika typer av linjära projekt med ett klart problem som har en klar lösning och en start- och sluttid är det ofantligt svårt att tänka annorlunda – alla har vi tränats till att bli bra på funktionella egenskaper och belönats efter vår förmåga att bevara strukturer, dela in kunskap, att undersöka neråt i detaljer, lära oss utantill och upprepa det vi gjort/kunnat innan. Vissa av dessa  egenskaper frodas i den vänstra hjärnhalvan: det är enkelt att generalisera, givetvis består verkligheten inte av vänster eller höger hjärnhalva utan det handlar hela tiden om en mix mellan dessa poler. De ämnen och egenskaper som den industrialismens skola har belönat kan grovt sammanfattas i följande:

• Vara duktig på ord (prat)
• Tänka logiskt
• Jobba med Siffror
• Göra saker i sekvens
• Linjärt tänkande
• Analysera
• Göra listor

Är man bra på detta hamnar man bra i betygsskalan och får sedan fördelar i framtiden. Å andra sidan, den högra hjärnhalvan har helt andra  egenskaper:

Dessa egenskaper börjar försvinna ganska fort efter de första åren i skolan Gordon MacKenzie har gjort studier och frågat klasser om det finns några konstnärer i klassen. Från att hela klassen i förskolan har räckt upp handen, till i sexan då ingen räcker upp handen. Dessa egenskaper odlas helt enkelt inte ju högre upp i skolsystemet man kommer och egenskaperna värdesätts inte heller i större utsträckning, helt enkelt eftersom det är organisatörerna och administratörerna och politikerna som bestämmer läroplanen och agendan. Sedan finns det naturligtvis utrymme för olika lärartyper och det är alltid olika förutsättningar med ekonomi, tid, antal elever etc.

Som Sir Ken Robinson uttryckte det i hand TED-föredrag: Det finns två typer av människor, de som delar in människorna i två typer och de som inte gör det.

Om nu denna teori är rätt hur har detta påverkat samhället over lång tid och vilka effekter ser vi idag? Tittar man på de yrken som skolan belönar hamnar vi i dessa (alla generaliseringar är tillåtna just nu):

• Jurister
• Ekonomer
• Administratörer
• Organisatörer
• ”Vetenskapsmän”
• Ingenjörer
• ”Byråkrater”

Och det gäller nog även politiker, läkare och journalister. Tittar man i andra polen det som inte belönats med 5.0 i betyg i lika stor grad hittar vi:

• Konstnärer
• Dansare
• Uppfinnare
• Designers
• Författare
• Vårdgivare
• ”Flummare”
• Hantverkare
• Entreprenörer

På något sätt känns de t o m ganska fult att vara entreprenör eller konstnär eller kulturarbetare. Är det förresten inte så att politiker, läkare och journalister borde ha egenskaper som tillhör högra hjärnhalvans domän? De om något borde kunna visionera, tänka i större banor och se mönster i samhället. Är det förresten därför man ofta hör debatt om dagisavgifter, och miljöskatter istället för debatt om livet på jorden eller vad vi vill göra  med vår planet åt våra barnbarnsbarn? Om man nu kommer med helhetsperspektivet och erbjuder en teknisk lösning och en metodik kring detta och t o m man visa på effektiviseringar och besparingar hamnar man allt som oftast i dilemmat att ”det är ju bra idéer”, men ”vi har inte pengarna” eller ”vi har inte tid” eller ”ledningen fattar inte” eller ”tekniken är kass” eller ”vi har aldrig gjort så förr” eller ”vi jobbar inte så” eller ”det ligger inte i vår plan”. Man fokuserar på resursbristen och ser inte nyttan. Men ska det vara så egentligen – är det ett sinnestillstånd vi egentligen vill vara i?

Om man nu jämför resursbrist med ”Rådighet”:

• Kreativitet
• Beslutsamhet
• Kärlek/omtanke
• Nyfikenhet
• Passion
• Framåtanda!

Vad hände, Sverige? Var tog folkhemsdrömmarna vägen? Var tog visionerna och framtidstron vägen? Mentaliteten hos en befolkning som ska erövra vilda västern är en helt annan än den som precis har skördat den första skörden i ”det nya landet”. Men det kanske är så att vi har det alldeles för bra för att ens kunna tänka på alla hot i framtiden – de verkar så avlägsna på något sätt; trots att Sveriges kanske stoltaste varumärken köps upp ett efter ett och att t o m faktumet att IKEA inte ens är ett svenskt bolag dyker upp som en sensation i SVT Uppdrag granskning. Om vi  nu fortsätter resonemanget om att våra funktionella och administrativa egenskaper har ”lead” i vårt sinne känns varje förändring som ett hot och försämring. ”-Internet kommer, gu’ vad mycket krångel.” ”-Ska man inte kunna betala med reda pengar längre?” ”-Å va folk kör som galningar?”  Alla dessa förändringar är, skulle jag vilja säga, bevisligen bra för samhället – men de är inte bra om alla inte hänger med! För att få med  vänsterhjärnhalvorna” måste de känna:

• Visshet om att det kommer gå bra i förändringen och att man känner en säkerhet och trygghet i detta.
• Variation (är dock kul med lite nytt och spännande, bara man inte förlorar något)
• etydelse och att man inte känner sig överflödig
• Tillhörighet och att man är del i en större rörelse eller grupp som alla ska åt samma håll

Det måste även finnas en del som får människor att känna att de utvecklas med tiden på egen vilja och att människorna kan bidra med idéer och tankar: att man känner en DELAKTIGHET i förändringen. Dessa tankar är direkt överförbara inom och mellan organisationer och s k samverkansområden! Och det är även tillämpbart mellan intresseområden, domäner och samverkansområden mellan nationer och t o m kontinenter!

METODIK OCH ARBETSSÄTT

Situation Awareness och Sense making och helhetsperspektivet ur ett nationellt perspektiv är utmaningen. Då behöver man skaffa sig en gemensam lägesbild och försöka nå en gemensam lägesuppfattning. Först då kan vi ta vettiga beslut och leda samhällsutvecklingen framåt. När man kommer med helhetsprojektet som försöker få ihop olika informationsmängder och sedan visa dem i samma gränssnitt blir det intressant. Vissa nappar direkt och andra kan inte förstå varför man i hela fridens namn ska blanda sjö- och landdata. ”-Det är ju helt olika saker!”. För oss tekniker är det inte riktigt det. Det är samma 1:or och 0:or som ska samlas in, analyseras och presenteras. Vilka effekter kan man få då man betraktar den  gemensamma lägesbilden som ofta består av en karta och sedan ett antal rapporter som blir till pluppar i kartan? Jo, det första märkbara är att  ringandet minskar – alla vet samma saker och alla kan skaffa sig en uppfattning om vad som hänt – det blir automatiskt en koppling mot framtiden och vad man ska göra! Det finns för närvarande flera stora installationer av lösningar för t ex elläget, trafikläget, sjöläget, teleläget och t o m en demonstrator för miljöläget.

Men att ens börja prata om att få ihop t ex trafikläget och miljöläget finns inget behov av. Fast det bevisligen finns ett samband. Men, man kan inte blanda äpplen och päron eller även odla körsbär. Det är även svårt att blanda olika miljödata. Skogsfolket har sina data, sjöfolket har sina, mossornas  vänner har sina data och de som mäter luften har sin informationsdomän. Här är det ännu svårare att samverka (statsvetare pratar inte samma språk som biologer visar det sig). Det finns dock en rad olika projekt t ex Geodataportalen som Naturvårdsverket driver. Och inom detta område  finns det gemensamma mål som bl a OECD och alla regeringar har varit med och tagit fram – dessa mål bryts sedan ner och ramlar ner i knät på  kommunerna i diverse stuprör. Vi vet inte riktigt hur det är just nu men det är svårt att bedriva samverkansprojekt mellan olika verksamheter inom kommuner och även mellan kommuner. Oavsett om man i kommunerna lyckas att få folk att återvinna mer och oavsett om man bygger  förbrännings- och biogasanläggningar är det fortfarande de stora globala frågorna som är mest akuta. Det räcker i princip att titta på det enorma  arbete som pågår för att rädda Östersjön för att konstatera att det inte går så bra trots att man har gemensamma mål – med de arbetsmetoder och  den teknik man använder idag vill säga. Så även om alla skulle vilja lösa alla problem och alla drar åt samma håll kanske det ändå inte går? Det  kanske ändå är för mycket och vi får se hur det blir i framtiden. Eller kanske är frågan bara felställd?

Till synes olösliga och till synes lösliga problem. Det kanske inte är så enkelt att man kan starta ett projekt eller flera och sedan efter att projekten är klara så är problemet borta? Vad figuren avser  att beskriva är att vi på avstånd får allt svårare att dela in verkligheten till konkreta saker att lösa. Jorden är inte ett problem, inte nationen heller  och inte storstaden… inte ens lilla Linköping är ett problem. Men korsningen i innerstan kan vi greppa, bra, där kan vi göra något! Där kan vi sätta  dit en kamera eller trafikljus eller göra en rondell! Då slipper vi fundera på varför det är så många bilar och varför folk åker från A till B varje dag fram och tillbaka och hur mycket buller det bidrar till och hur mycket CO2 det bidrar till och vad som hänt på jorden år 2050.

ELAKARTADE PROBLEM

Det finns ett par saker som är gemensamma för alla stora och komplexa problem. Wikipedia har en definition på engelska:

”Wicked problem” is a phrase originally used in social planning to describe a problem that is difficult or impossible to solve because of incomplete,  contradictory, and changing requirements that are often difficult to recognize. Moreover, because of complex interdependencies, the effort to solve one aspect of a wicked problem may reveal or create other problems.

Professor Rittel och Professor Webber specificerade tio karaktäristiker för elakartade problem och Jeff Conklin har ombearbetat till sex typiska egenskaper:

• Problemet är inte förstått förrän man formulerat en lösning
• Elakartade problem har ingen regel som säger till när problemet är löst.
• Lösningar till elakartade problem är varken korrekt eller felaktiga
• Varje elakartat problem i grunden nytt och unikt
• Varje lösning till ett elakartat problem är en ’engångsoperation’
• Elakartade problem har inga givna alternativa lösningar.

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) står inför ett elakartat problem liksom varje kommun, varje länsstyrelse, liksom varje myndighet i samverkansområdena gör nämligen att t ex: Hur förebygger man kriser och effekter av kriser? Hur vet man om man har tillräcklig beredskap? Hur vet man att man lärt sig av tidigare kriser? Teorin har inte några riktigt bra svar på vad man kan göra förutom några förnuftsmässigt självklara angreppssätt som jag strax ska gå igenom. Vad man traditionellt sett gör är att förenkla problematiken (utan att för den skull lösa några problem). Men följande kan vara en taktik för att få nya pengar nästa år att hantera problematik och göra något:

1. Låsa problemdefinitionen – för att minska våldet i skolorna, installera metalldetektorer och se det som lösningen.
2. Sätta ett kriteria för när ”problemet” är löst – uppfylla en kravspecifikationen eller ”se till att alla skolor har metalldetektorer”.
3. Sätta parametrar för att kunna mäta framgången för lösningen – deltagarna/kunderna var nöjda med projektet eller ”antalet våldsbrott i  skolorna blev 0” eller ”minskade med 50%”.
4. ”Precis som” – att genomföra det stora projektet är precis som vi gjorde fjol fast nu mycket bättre och med annan fokus – förenkla och ignorera komplexitet eller ”installera metalldetektorer i skolorna precis som på flygplatserna”.
5. Ge upp och bara följ ”vattenfallet” och kanske nästa 3 år kanske hitta en lösning? Våldsbrotten kanske försvinner i och med att nya elever kommer in.
6. Förklara att det bara finns ett par alternativ och välj sedan mellan dessa – ”-Ska vi installera metalldetektorer eller ska vi låta våldet  fortsätta i skolorna?”

Om man höjer blicken lite finns de självklara angreppssätten där:

• Mäta verkligheten istället för att gissa och se i efterhand
• Öka de sociala nätverken så att man vågar dela information
• Ständigt dela information om läget och om aktiviteter
• Ständig övning/träning och lära av aktiviteter och dela information om erfarenheter
• Öka de sociala nätverken så att man vågar dela information
• Att gemensamt definiera visioner och mål

Nu börjar det likna något som går att känna igen om man tänker ingenjörsmässigt. Om man går tillbaka till grunden för logiskt tänkande och ett  strukturerat arbetssätt och hur man jobbar hierarkiskt i en organisation som militären hamnar man självklart i Command & Control. Fast i nutiden är det inte (och har nog aldrig varit heller för den delen) en general som skriker ut order och som sedan genomförs med minutiös kontroll och precision.

”Command” betyder ledning och”Control” betyder mer uppföljning. Genom att titta på vad Command & Control egentligen innebär men att tillföra det gemensamma som gäller nu och i framtiden för vi följande lista. För att klara komplexiteten och de ökade beroendena i samhällets olika delar gäller det att ständigt jobba med följande aktiviteter:

• Etablera gemensam avsikt
• Bestämma gemensamma roller, gemensamt ansvar och gemensam förhållanden
• Etablera gemensamma regler och villkor
• Gemensamt övervaka och bedöma situationen och utveckling av situationen
• Gemensamt inspirera, motivera och framkalla förtroende
• Gemensam övning och träning
• Gemensam anskaffning och hantering av resurser

Detta är en hel del aktiviteter som vi jobbar med dagligen idag inom olika samhällsorganisationer och myndigheter. MEN, man utnyttjar inte
informationssamhällets fördelar och modern IT. Man använder inte tekniken och man är fast i gamla arbetssätt och tankemönster. I en rapport ”Arbetstid på kontoret” fastslår Ming Company: 45 % av tiden går till kommunikation när medarbetare förbereder och genomför möten, har spontana möten i enskildhet och i korridorer, skriver, läser och sorterar mail, pratar i mobil samt skriver och läser olika typer av minnesanteckningar samt attesterar fakturor/kostnader. 20 % av tiden går till att utveckla procedurer/egen kompetens där det förutom utbildning handlar om att lägga tid på olika kartläggningar av hur man jobbar, formulera/skriva olika instruktioner och standarder samt genomföra mätningar,
sammanställa mätdata och skriva rapporter om hur det går. 10 % av tiden används till förflyttningar mellan olika fysiska platser och till privata samtal/ärenden framför datorn, kring fikabord eller ”på stan”. 25 % används till verklig förädling av det som organisationen finns till för, d v s att konkret utveckla, leverera och underhålla produkter, tjänster och service till kunder, brukare och medborgare (beroende på typ av organisation).
Så här är det överlag nationellt och internationellt. Det enda som har blivit effektivare och roligare och dessutom med socialt utvecklande på senare  år är umgänget med släkt och vänner genom  Facebook och Twitter. Ett bra sätt att förstå många-till-många-kommunikation och börja våga dela med sig av information och våga lära känna andra och sig själv är att gå med i Facebook eller i Twitter.

TEKNIK OCH VERKTYG

Om man har 100 ”vänner” läser man uppdateringar från 100 vänner dagligen (om de skriver något förstås och de bara skriver ”hänger tvätt” döljer man helt sonika deras informationsflöde) och samtidigt om man själv skriver något når man en publik på 100 personer. Sedan kan man gruppera  sina intressen och kanske bjuda in de som man vet är intresserade av ämnet. Genom att gå med i andras grupper kan man nå andra vänner. På detta sätt byggs och underhålls de sociala nätverken OCH beroende på vad man själv skriver får man oftast tillbaka precis som i ett riktigt samtal.  Andra varianter av Facebook är ingen raketvetenskap direkt de består av två datakontroller som tar en vecka eller så för en van programmerare.

Om man tittar på en hur en applikation för att lösa problemet med att Etablera en gemensam avsikt eller förmedla en målbild kan man ju tänka sig en grupp för det. En grupp med Visioner och mål och delmål och aktiviteter som underkategorier. Fast i en nätverksstruktur istället för en katalogisering. Man borde kunna registrera sina visioner och mål med sin verksamhet så att det hamnar som pluppar i kartan och kan ses av vem som helst? Det är väl information det också precis som informationen om en olycka eller ett elavbrott eller seger i en fotbollsmatch? Varje  informationsmängd har ett par generella attribut såsom varifrån informationen kommer ifrån, var den ska till, tid, geografiskt referens och en titel  och ett innehåll. Sedan kan man tänka sig att olika behörighetsnivåer kan finnas (publik och intern och hemlig och det finns säkert ett otal nivåer fast  kanske högst 100?) och även kanske allvarlighetsgrad (om det är brus eller härdsmälta). Sedan kan man ju tänka sig att informationen har en  historik eller att den hör ihop med flera andra informationsmängder eller att informationen har en viss trovärdighet. Det måste vara skillnad på  trovärdigheten mellan olika källor! Det kan ju även tankas att man tillåter de samverkande parterna att de får rösta på trovärdighet, gilla eller  kommentera informationen. Just att tillåta denna dialog och diskussion kring olika typer av fakta och åsikter är nyckeln till att personer känner  delaktighet och att organisationer kan börja samverka. Genom ökad kommunikation kan man enklare reda ut komplexitet – att det motsatta minskad kommunikation skulle vara bättre är en befängd tanke.

SAMMANFATTNING

Nu när sidan nästan är slut är det dags att memorera denna rapport i internminnet så här kommer en sammanfattning – det gäller att:

• Få koll på verkligheten – genom att jobba med datainsamling, analys och presentation
• Minska social komplexitet –  genom att öka kommunikationsytorna genom många-till-många-kommunikation
• Snabbare verksamhetsförbättringsprocess – genom att öka kommunikationsytorna…
• Jobba mer med övning/träning – genom att öka kommunikationsytorna…
• Gemensam ledning – genom att öka kommunikationsytorna och inspirera till nytänk, entreprenörskap och att skapa delaktighet!

Eller kanske detta citat av Wayne Gretzky säger mer:

You miss 100% of the shots you don’t take.

Det kanske gäller att fokusera på möjligheter snarare än problem. Detta är en rapport från 2011 – under 2012 jobbade jag med Matchmaking eller kanske Miracle design och hur man kan skapa en Attraktiv region!

Kategorier:Design, perspektiv, Skolan och lärande

Etiketter:Design, Framtid, lägesbild, lärande, målbild, Sensemaking, Situation Awareness