Vilken roll har skolan i ett livslångt lärande?

Lärande frodas i biotoper – platser där liv lever. För somliga elever fungerar dagens skola alldeles förträffligt när det finns en lärare på plats och stöttande klasskamrater. För andra är dagens skola rena mardrömmen – för 2000 hemmasittare och mellan 10-14 000 elever som slås ut från skolan varje år fungerar den inte.

Jag tycker det är förfärligt att vissa elever förvägras en utbildning som de borde ha rätt till – nedmonteringen av skolan måste upphöra. Förstörandet av skolan som varumärke måste upphöra på alla nivåer. Tyvärr räcker det inte med att vurma för kunskapen i skolan, vi måste få till ytterligare värden och inte minst värderingar kring vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Skolan får aldrig bli en intern angelägenhet, skolan behöver rätt stöd, rätt resurser och ett ledarskap som utgår från elevernas bästa (varje individ) och som ser till att följa skollagen och styrdokument lgr11 kapitel 1 & 2. Skolan som totalorganisation är en komplex organisation bestående av många delar, samhället som totalorganisation är en ännu komplexare löst kopplad organisation där skolan ingår som en synnerligen viktig del. Att inte bygga samhället på en fast grund som skolan borde utgöra är att fuskbygga. Att jaga, stressa, betygsätta, testa, bedöma och fokusera på resultatjakt och statiskt koordinerad målstyrning är att fuska med den värdegrund som varje elev bör växa utifrån – värdegrunden som utgår från lusten att lära.

Lyckas vi inte med detta, ens med barn, hur kan vi då förvänta oss att vuxna ska bete sig som goda medborgare som ständigt utvecklas och lär sig nytt? Om vi inte ens lyckas med att lära 100% av alla elever skriva, läsa och räkna efter motsvarande 9 år i skolan har vi ett systemfel som heter duga. Ett systemfel som vi inte löser med varken mer kunskap, mer skola eller fler populistiska skolreformer. Och nej, det är ingen utopi, det är en lag som säger:

Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.

Det står inte ”för några”, ”för 80%”, ”för de flesta”, ”för vissa”, ”för de som är duktiga”, ”för de som gör läxan”.. det står ALLA.

Problemen ligger inte i det operativa (det går inte att finjustera sig ur detta) utan i en utebliven nationell strategi för skolutveckling (där man tar ett språng framåt med en ny fräsch tankemodell) ihop med helt ny, modern och beprövad forskning – ÖVER ideologi- och partigränser.

20140707-230457-83097362.jpg

Jag är 100 procentigt övertygad om att människan mår som bäst när den lär sig nytt och utvecklas. Det ger utmaning, spänning, tilltro till egen förmåga, man vill göra mer, man får bekräftelse, man känner sig nöjd över prestation, man kan satsa vidare och bli modigare och man vågar tänja på gränser och man blir förundrad efterhand hur långt man tagit sig över åren. Lärandet är livet självt. Lärandet skapar t o m mening med livet, eller åtminstone gör så att man kan fylla livet med mening!

Och inbegriper man misstag, erfarenheter, kunskap som man förvärvat över tiden och även klarat det samt t o m förskaffat sig visdom – de slutsatser man dragit av alla tusen berättelser och de relationer man skaffat sig – och kunnande som t o m är omöjlig att lära ut till nån annan inser jag att det finns en fråga som är viktigare än nån annan, INNAN vi hastar iväg med HUR i nått beprövat fordon – vart ska vi? Vart vill vi? Jag undrar kort och gott vilket syfte dagens skola har egentligen.

Sett ut perspektivet livslångt lärande, vilken roll har skolan idag för varje enskild individ? Vilken roll borde den ha? Vad är syftet med skolan, egentligen? Vilken roll ska skolan ha i framtiden för varje individs utveckling och lärande under ett helt liv?

Kapitel 1 & 2 i den läroplan som den borgerliga, konservativa, traditionalistiska, flummiga och progressiva regeringen har infört är fantastisk, men endast ett fåtal ivriga skoldebattörer verkar ta kapitlen på allvar. Jag tar kapitlen på allvar och kommer alltid vara på elevernas sida. Det är för deras skull vi har en skola och det är för samhällets skull vi har en skola. Alla andra agendor är sekundära.

Ytterst lite framkom under hela Almedalsveckan om hur vi vill att samhället ska se ut om 20 år, ytterst lite fick vi höras ungdomars röster. Ytterst lite är jag förvånad. Jag läser om kunskap och inriktningar och t o m biblar i form av antologier kring betyg och skolutveckling men blir inte riktigt klok på hur de ska ta oss framåt i skolutvecklingen. Denna rapport är dock belysande ur flera olika perspektiv (tack Lars Björk för lästips), inte minst de motsatta meningslösa perspektiven som skoldebattörer använder för att slå varandra i huvet med. Det räcker inte bara med kunskap, vi behöver andra nog så viktiga delar också och det borde inte finnas något motsättning i perspektivet livslångt lärande:

En risk och en otillräcklighet i den utvecklingen är att det finns kunskap som är svår att formalisera. Stora delar av det som med en samlingsbeteckning kan kallas estetisk kunskap faller utanför ett sådant mönster, eller tvingas in på andra villkor än de som är produktiva i förhållande till verksamheten. Det vi i sådana verksamheter tydligt kan se är att de bygger på och kräver det motsatta mot målinriktning och formalisering. Motsatsen är fria processer av skapande och sökande.
Det paradoxala i utbildningssystemets utveckling är i det perspektivet att kunskap alltmer blir till en färdig produkt, medan själva kunskapsprocessen underordnas det färdiga resultatet. Men skapande, liksom sökande, kräver viss grad av processinriktning. Det gäller också generellt för kunskap att vägen till kunskap inte har några snabba genvägar. Kunskapsprocesser sker oftast över omvägar, på vilka upptäckterna och insikterna kommer i det kanske helt oväntade, i det vi finner på vägen. Många upptäckter har gjorts så och de aha-upplevelser som burit vidare och livslångt sökande efter kunskap har tillgått så.

Tänk er bara en sån sak som att ha betyg i matte, men inte i varken gympa eller musik? ”-Nää, det går ju inte. Så har vi aldrig gjort.”

När vuxna människor ger sig hän åt att i vetenskapens namn sprida falsk information om andra, ger sig hän åt alla argumentationsfel som finns önskar man ibland att man befann sig på en öde ö nånstans. När vuxna människor ifrågasätter hela det vetenskapliga samfundet genom tron på faran med, Wi-Fi, GMO, chemtrails, vacciner och basunerar ut detta t o m på den politiska arenan ser jag t o m en risk för att demokratin är otillräcklig. När vuxna människor ger sig hän åt homeopati/alternativmedicin, tro på spöken och övernaturliga fenomen kan jag tycka att vi borde sänka kraven på skolan för att på så vis åtminstone lyckas med det torra kunskapsuppdraget (veta, kunna, vara klok).

MEN i skenet av främlingsfientligheten och rasisters ännu värre logiska felslut kring nationalstater och global utveckling där våldet alltid avslutar diskussionen inser jag att vi behöver växla upp både en och två gånger i skolan. Skolan måste hänga med både kunskapsmässigt och värdegrundsmässigt och lyckas med det exponentiellt för att på sikt kunna föda samhället med kompetenta, driftiga, kloka och ansvarstagande människor. Skolan måste bli bättre på att tänka i större system och i dessa system se möjligheter istället för att hela tiden lösa problem på detaljnivå som i sin tur skapar fler problem på systemnivå.

Tack Skolvåren för att NI gjorde elevers röster hörda, tack för att ni väcker tankar och är öppna för entreprenöriellt lärande och stödjer lgr11 i grunden! Tack för att ni startar och skapar förutsättningar för genuina lärande organisationer, och tack för att ni skapar grogrund för dialog och samförstånd Tack för att ni vill utforska framtiden – det som alltid har varit vetenskapens främsta egenskap. Tack för att ni vill testa, prova, utvärdera, ifrågasätta och belysa – det är så vi kan lära och tänka nytt!

20140708-052521-19521959.jpg

Att vi utforskar och sedan skaffar oss evidens för hur vi kan stödja varje unik elev bäst är min drivkraft. Att vi har modet att tänja på gränser, ta tankesprång och utvidga det gemensamma ledarskapet är ett måste – inte minst för våra barns skull. Att administrera det befintliga och finjustera den systematiska utslagningen av elever i dagens skola tror inte jag på. Jag VET att den är felaktig. Den är beprövad och evidensbaserat misslyckad.

Tack Skolvision för insikten om mod, inre/yttre ledarskap och tanken om att någon metod någonstans kan hjälpa just en elev som behöver den så är ansträngningen värd. Vi behöver många skolor för varje elev – vi behöver mångfald inte enfald. Vi behöver testa, prova och våga smaka och ibland riskera att förlora våra innersta rädslor för att kunna utvecklas och ta oss vidare. Tack alla eldsjälar därute!

Vilken roll har skolan i det livslånga lärandet nu då? Den frågan kan du läsare diskutera i ovannämnda diskussionsplattformar – där kanske vi gemensamt kan hitta svaret och en väg framåt. Jag har min uppfattning ganska klar – vad tycker du? Kanske vill du vara med i kommande forskningsansökningar kring hur vi kan utveckla skolan så att alla unika elever hittar sin egen skola och sitt lärande för livet?



Kategorier:lärande organisationer, ledarskap, perspektiv, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: