Jag känner mig som en ganska vetgirig person. Jag är nyfiken, intresserad, öppen för förändring och jag försöker vara positiv och ha ett icke-dömande förhållningssätt till det mesta.
Personlig utveckling
Ja, det där är en liten målbild, tror jag. Om någon ber mig äta något jag inte vet vad det är tänker jag inte äta det – punkt slut. Jag vill veta innan och litar jag inte på personen kan denne glömma min medverkan i nått enda experiment. Jag skulle aldrig gå ett Friskis & Svettis-pass (ingen skugga på de som gör), jag vantrivs i kyrkan (ingen skugga.. och tack Jesus m fl) och jag vägrar delta i Luciatåg (men fotograferar gärna mina barn i det). Jag är skeptisk, ganska negativ och försiktig. Jag går inte igång känslomässigt (om det inte gäller sport på liv och död, återföreningar, krigsfilmer, djur som räddas, barn som är glada etc) på att någon annan är eld och lågor – jag finner ingen glädje alls i att dansa eller tjoa ihop. Tyvärr.
Jag är en betraktare. Jag syntetiserar hellre än analyserar, står hellre vid sidan om och lägger ihop två och två än reducerar och delar upp saker. Men jag har svårt att betrakta mig själv – vill kanske inte det riktigt, men försöker ju givetvis. Vad är det som driver mig? Vad motiverar mig? Hur ska jag skapa mig en miljö som gör att jag blir bättre som människa? Som förälder? Som make? Som kompis? Varför gör jag det jag gör? Om jag vill gå ner i vikt, varför gör jag inte det? Om jag vill bli bättre i skolan varför blir jag inte det?
Finns det faktorer som driver förändring?
@frokenann tweetade detta citat:
Igår var jag smart så jag ville förändra världen. Idag är jag vis så jag förändrar mig själv.
Och det är väl vad de flesta kloka kommer fram till. Det är rätt omöjligt att få andra att ändra beteende, man får enklast effekt om man visar vägen själv. Men HUR förändrar man sig själv? Finns det en vetenskaplig metod? Finns det entydiga studier? Är psykologi en vetenskap? Är en ADHD-diagnos något vetenskapligt egentligen? Är allt vi vet om ledarskap bara pladder och pseudovetenskap?
Är all inre förändring högst individualistisk eller kan man ändra på tingen och mentala hinder systematiskt?
Nej, jag tänker inte sitta hos en psykolog och prata om mig själv eller hitta ”lilla Christer” inom mig. Jag klarar nog att motivera mig själv till förändring hoppas och tror jag. Jag skulle nog inte klara gruppterapi heller. Spektakel.
I gränslandet
I gränslandet mellan det beprövade och det som behöver beforskas trivs jag. Vetenskaplig nyfikenhet hellre än enkelt ingenjörskap – alarmismens land skyr jag som pesten. Det är som den där historien med aporna som inte vågar klättra upp för stegen bara för att alla säger att man inte får. Utmaningar säger jag inte nej till.
Endast det enkla går att förändra
Jag snubblade på denna för några år sedan – när jag just hade slutat snusa tror jag – då när 10 sekunder var en oändligt lång tid. Det var även då jag fick tag på mig första iPhone, rastlöshetens bästa vän. Se den, du kommer bli klokare:
Jag är framtidsorienterad och hedonistisk och ibland positiv, ibland negativ. Jag försökte lära mig mer om beteenden och varför folk gör som de gör och hamnade i en ljudbok av Daniel Pink ang modellen kring höger och vänster hjärnhalva – den forskningen var ju även ett nobelpris en gång i tiden. Nu vet man att hjärnan är mer komplex än så, men själva modellen funkar att resonera kring. Jag såg att skolan fullständigt hade snöat in på vänster hjärnhalvas logik och endast höll på med det enda som gick att mäta och ta på. Endast det enkla och synliga. Allt inrangerat i små lådor, prydligt och indelat i tid – en högst manlig värld om jag får fläska på med stereotyperna. All verksamhet planerad in i minsta detalj – inget får gå fel, inga misstag får göras när man ska skicka upp månraketer. Detta är ju också ett beteende som uppstår lite ur riskanalys och rädsla. Men ska detta beteende användas när man ska lära unga? Borde man inte syssla med möjlighetssynteser i skolan?
Beteende blev en viktig komponent inom psykologin i början av 1900-talet med tillkomsten av det paradigm som senare blev känt som behaviorism. Behaviorism var en reaktion mot ”fakultets” psykologin som påstods se in i eller förstå människans hjärna, utan vetenskapliga prövning. Behaviorism insisterade på att endast arbeta med vad som kan ses eller manipuleras, och enligt John B. Watson (en av grundarna), att inte spekulera i vad som orsakar beteendet.
Krångla inte till det, ställ inte frågan ”varför?” utan sitt still och lyssna. Här är kunskapen – varsågod. Tro får ni jobba med i kyrkan.
Platt fall för förändringsreformer
Men så hände nått för 40 år sedan – nu skulle fostran in i istället. Det gällde att bevara ett system och ett samhälle och inte tänka nytt alls. Man skulle tänka kritiskt, vara emot förändring och granska varje form av infall, SAMTIDIGT då som kanske vetenskapens främsta vapen nyfikenhet och utforskande trängdes bort. Kunskapen blev en statisk massa som skulle pluggas in. Detta blev ju inte så kul för de som gick i skolan samtidigt som Dewey klev in i pedagogiken på allvar – men att elever och lärare skulle upptäcka den statiska kunskapen blev nog inte så bra – det blev nog rätt så flummigt. Man glömde ju det här med nyfikenhet och utforskande av okänd mark. Månen var ju redan besökt och administrationens hegemoni gällde fortfarande. I försvaret pågick samtidigt samma processer, där jobbade man inte med förändringsledning, det kom man på först efter ett bra tag (säkert ett par miljarder kronor), tillslut dök t o m lärande organisationer upp och självsynkroniserande nätverk via NATO och allierade. Det ni – detta har man ingen aning om i skolans värld.
Mitt i denna förvirring gick jag i skolan. Gamla lärare skulle utbilda på nya sätt (det sket sig nog) och läroplanerna blev aldrig förankrade och sedan kom kommunaliseringen in på bana 3 och ändrade allt. Jag undrade ofta varför jag gick i skolan. Vad var meningen med det hela? Vad var meningen med livet? Fanns det någon mening? Jag irrade runt bland ämnen och fann inget sammanhang. Läxor, prov, betyg och prov och två prov till nästa vecka och allt gick i ett i en enda inandning. Det var bara att tugga i sig utan att ifrågasätta varken form eller innehåll. Råplugg. Snabbt in med glosorna och sedan glömma så fort det gick för att få in årtalen och all sköns fakta. Jag blev bra på Trivial Pursuit. Jag blev bra på skriva prov under tidspress. Först ca 2007 andades jag ut, tror jag (jag har ingen källa på det tyvärr).
Förändring till vad? Vem vet…
Tillbaka till höger hjärnhalva där en helt annan värld öppnar sig. Där det okända finns. Där möjligheter, potential, fantasi, kreativitet, glädje, dagdrömmande, verksamhet utan mål, artisteri etc finns. Där frihet finns. Där metoder och outforskat område finns. Där vetenskapen i sin ursprungliga entreprenöriella form finns – där kunskapen om hur vetenskapen kommer till, där uppfinnare och forskare borde finnas.
I vetenskapens gränsland finns det oupptäckta, innovationen, fantasin och kreativiteten – där vill jag vara.
Det är ingenjörskonst att veta hur man tar sig till månen fram och tillbaka – hur man med största sannolikhet lyckas. Men sedan vad uppdrag leder till, vad man hittar, vad man lär sig och vad framtiden kommer att bära med sig i och med upptäckter kan man inte förutse eller planera. Att sluta undersöka, eller att sluta forska bara för att man inte vet slutresultatet är direkt emot vetenskapliga principer.
Idag förväxlar personer chefskap med ledarskap: ”-Vi kan ju inte gå en obeprövad väg!” En ledare vet inte alltid slutresultatet men vet att det är sämre att vara kvar. Att inte ens försöka åka till månen är förödande och skapar en administration av nuvarande struktur. Att inte prova nytt innebär stagnation. Vad gäller IKT så kastar vi oss in mest kanske för att vi är tvingade – man ser att det ger små fördelar i taget och man testar och provar nya verktyg och metoder utan att egentligen se till bevis innan man konstaterar att de är bra – det gäller att prova sig fram och upptäcka vad som finns!
Det obeprövades baksida
Men när det gäller former och innehåll för lärande gäller fortfarande gamla principer och behaviorismen. Ve de som föreslår förändring och ve den som försöker undersöka metoder för att motivera unga till att känna mening och glädje i skolan. Ve den som försöker coacha, peppa och jobba med framtidsdrömmar, ve den som vill undersöka nya metoder för personlig utveckling och ansvar. Ve den som försöker ge sig in i vetenskapens gränsland och försöker närma sig något nytt i skolans värld. Ve den som vill ta bort katedern eller öka elevernas inflytande och frihet kring deras eget lärande.
Ve de som försöker tänka framåt och vill förnya och förändra skolan. De som föreslår metoder som inte är beprövade ska steglas, rådbråkas och sättas i handfängsel och förolämpas offentligt.
Så tycker de som är fast i att fostra unga för kunskapssamhället, så tycker visionslösa administratörer. Och kryddar man lite med argumentationsfel och plockar ut avarter och rent ut sagt skurkar, banditer och rena charlataner är det lätt hänt att gränslandet förvandlas till pseudovetenskap som man kan svartmåla in absurdum – då blir man hopbuntad, gruppifierad och alienerad. På samma mynts andra sida blir man hyllad, kramad, omtyckt och citerad. I landet rätt eller fel finns bara två sidor.
MEN;
När helt plötsligt astrologi förvandlas till förutsägelser om framtiden, eller jordenergier påverkar harmonin i kroppen eller när homeopati säger sig vara bättre än sjukvården eller när man argumenterar med vetenskapliga argument kring att vaccination är farligt eller ännu värre: EMF är farligt.
När harmlösa trosuppfattningar får människor att upphöra med cancerbehandling (därför dog Steve Jobs), eller drömtydningar får avgöra människors liv eller död. Då ska vi slå larm. Eller när sekter bildas kring olika trosuppfattningar. Då är det lätt att sky ALL s k pseudovetenskap som pesten. Då är det lätt att t o m döda nyfikenhet, fantasi och t o m mod – man vill inte ha dessa falska profeter som bara försöker luras ens ska få luft.
När det går till överdrift dock, allt till synes i vetenskapens namn, eftersom nästan allt nytt och okänt ska granskas, nagelfaras och är farligt i en vetenskaplig administratörs liv blir det parodiskt. Då tar rädslan över och viljan att söka ny kunskap förvandlas till nån slags lagbok om rätt och fel. Att rucka på en lag innebär att rucka på hela systemet, då riskerar allt falla ihop som ett korthus verkar det som.
Jag förstår inte den rädslan. Jag förstår inte den oron och inte det hatet rent ut sagt som dyker upp hos vissa.
Tyvärr är kunskapssamhället förbi redan
Om man fokuserade på att läsa, skriva och räkna i skolan – dvs lära sig att ha olika språk och att kunna kommunicera, vara respektfull mot andra i större omfattning än idag och tonade ner de olika Heliga kärnämnena skulle man säkerligen kunna reda ut vad elever EGENTLIGEN behöver lära sig idag för att bli hela människor om 20-30 år.
Jag tror vi behöver lämna administrationens hegemoni och ge oss i på nya marker och domäner. Jag tror vi behöver använda oss av vetenskapens finaste vapen – fantasi, lek och innovation. Nyttja det som finns och våga prova nya vägar, våga leda och framför allt sätta mål, utvärdera det vi gör på väg till målen (vetenskapligt) och sedan sprida resultat och visa på både goda och dåliga exempel – så att vi undviker flummet och definitivt pseudovetenskapen och alla oerhört tröttande argumentationsfel i skoldebatten. Då undviker vi debatt om kadaverdisciplin vs flumskola. Då undviker höger-vänstertänkandet och äldre/ung-Berlinmuren.
Och att låta elever och lärare utforska den nya världen ihop utan reformkladdande (som inte är uppbackad av beprövad förändringsledningsmetodik) tror jag är rätt väg framåt. Låt oss ihop skapa bevisen och skaffa oss evidens för vad som funkar för varje individ och grupp – i realtid!
Låt oss bli pionjärer istället för att snegla på länder som ligger efter oss i både välfärd, mångfald och värderingar. Låt oss identifiera skolans och samhällets roll i en globaliserad värld 2034 – låt oss hitta den där månen, det gemensamma målet vi alla kan jobba häcken av oss för och låt oss ta oss dit.
Förtvivlat älskar jag den verklighetsbaserade filmen Into the wild – låt oss inte göra dödliga misstag bara. Allt annat är lärande.
Kategorier:blogg100, förändringsledning, lärande organisationer, personlig utveckling, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera