Och sedan en lite inledning med huvudbudskapet i små fragment att lärarna är viktigast inte eleverna alltså. Leif Lewin född 1941, har ett s k bias i och med att han direkt utgår från sitt perspektiv som han genom alla år förvärvat:

Bias kan syfta på ens eget sätt att, utifrån alla personliga erfarenheter och den information vi mött under vår livstid, värdera och reagera på omvärlden och tycka att det är det enda rätta sättet. Bias tar sig uttryck i vårt eget speciella synsätt på bekostnad av andra alternativa synsätt vilka skulle kunna vara lika giltiga som vårt eget. Det är en tankehandling, en aktiv värdering av en situation, sak, person eller grupp grundad i just ens personliga världssyn baserat på förutfattade meningar, ideologier, preferenser osv.(Racic & Zdrnja 2011) ^[1]. Kulturell bias är en social logik genom vilken individer rättfärdigar sina åsikter och handlingar samt genom vilken de håller sig ansvariga gentemot andra.

Oavsett detta som sagt finns det som sagt vettiga slutsatser i artikeln.

Rubriken bara innan jag fortsätter. Det finns inga misslyckanden bara lärande om man försöker igen vill säga. Jag tror också att implementeringen misslyckades men själva idén fortfarande är rätt. Lärare tror jag liksom dagens elever kan tänka själva och föredrar att vara med i besluten. Så när reformer trycks på uppifrån är man inte speciellt intresserad av att realisera dem med glatt sinne. Det vet varje person som jobbat med förändringsledning. Det gäller att kommunicera och föra en dialog och skapa delaktighet i besluten och resonera sig fram. Detta gäller ännu mer idag – speciellt för elever. Den hårdare regleringen och styrningen från kommunens sida skapade problem givetvis – det för mig till tanken om att ÄNNU mer styrning och kontroll kommer skapa ännu mer problem. (Och ett förstatligande skulle onekligen innebära det, förresten.) Av detta misslyckande lär man sig att kanske man borde jobba med mindre styrning och mer delaktighet och mer demokrati – ungefär det man försöka lära eleverna alltså.

Det blev varken hackat eller malet

Decentraliseringen blev för långtgående p g a ytterligare politiska klavertramp skriver Leif och att resurserna blev för knapra och att man inte avsatte tid för fortbildning i det nya. Bra. Samtidigt i helt andra processer, av någon anledning, hamnade västvärlden i ett vakuum efter månfärderna. Man slog sig till ro och började administrera och det bara tuffade på liksom. När man sedan fått alldeles för stor kostym och resurserna började tryta hamnade man i besparings- och effektiviseringsiver – förändringar blev svåra att genomföra eftersom det blev försämringar. Det bara blev så i systemet liksom – vi var vana att det skulle bli bättre och bättre och istället gjorde globaliseringen att vi fick det allt svårare att behålla vårt välstånd. Ja, och sedan kom Internet, men att satsa och tänka nytt fanns inte på agendan. Där sitter vi än idag och småpillar och gör små justeringar och fintrimmar.. och sedan inför man reformer som tar oss tillbaka till FÖRE kommunaliseringen istället för att se till framtiden. Detta görs samtidigt som nedmonteringen av den svenska industrin pågår, detta görs samtidigt som globaliseringen får allt större effekter på det svenska samhället, detta görs samtidigt som ungas ohälsa ökar och alltfler unga hoppar av skolan direkt till en arbetslöshet.

Lärarnas status har försämrats, ja, eller har alla andras status höjts?

En naturlig utveckling i demokratiseringens kölvatten är att skillnader mellan människors ”värde” minskar – eller människors uppfattning om maktförhållanden mellan människor har ändrats. För det är ju så barn är små vuxna och alla har ett lika värde även om vi är olika. Numera är  unga och gamla inte självklart är två helt olika folkgrupper där äldre ska tilltalas med ”Ni” och auktoriteter inte automatiskt skapas p g a statisk position – man måste förtjäna respekt i en dynamisk och interaktiv process. Lärarlönerna är väl som vanligt en effekt av den misslyckade genus-politiken där kvinnoyrken ständigt undervärderas systematiskt. Lärarna är inte skolans viktigaste resurs – det är eleverna. Sedan kommer möjligtvis lärarna.

Att ta ansvar eller inte

Här påstår utredaren implicit att den nya läroplanen Lgr 11 kommer ge en positiv effekt för framtidens skola och jag anar ugglor i mossen. Från artikeln:

Det säger sig självt att effekterna av dessa åtgärder ännu inte kan avläsas. Den nya skollagen och den nya läroplanen har bara varit i kraft ett par år och kan alltså inte ha påverkat de elever som besvarat Pisa-undersökningens frågor. Att säga att skolans kris är ”Björklunds fel” är, som var och en förstår, därför ingenting annat än populism. Som förhoppningsvis framgått av denna artikel är ansvaret för skolan delat mellan båda politiska blocken och mellan både stat och kommun.

Uh oh… det säger inte sig självt överhuvudtaget. Här kommer Jan Björklunds huvudargument och där står Leif Lewin på samma sida som Jan Björklund. Utredaren är alltså INTE oberoende utan det är ett rent beställningsjobb. Att säga att Jan Björklund inte är ansvarig efter nästan 8 år vid makten är verkligen uruselt, det förstår ju alla. Det är inte populism, det är ren feghet, avsaknad av ledarskap och t o m lögn. Jan Björklund står i riksdagen och hävdar att han har ansvar gång på gång och i nästa andetag skyller han på sin företrädare eller oppositionen (som klagar på uteblivna effekter). Ansvaret kan inte vara delat mellan blocken eftersom Jan Björklund och Alliansens skolpolitik hela tiden sätter käppar i hjulet för lärandet i skolorna.

Jag citerar Victor Ganguly:

Problemet är att fokuset aldrig hamnar i själva lärandet av ämnena, utan det blir ett ständigt jagande efter att få poäng på nationella prov. Eleven går inte in i ett klassrum och frågar sig själv ”vad ska jag lära mig idag?”, utan det den frågar är ”vad ska jag göra för att få det här betyget?”

Skolsystemet bryr sig självklart inte om vem du är, vilka drömmar och talanger du har, och vad för bakgrund du har. Man är bara ett till huvud i klassrummet som ska processas i 20 år. Det enda som definierar dig är poängen du får på proven.

Skolan utbildar oss att skriva prov. Det är vansinnigt, för ingen jag känner i verkliga livet försörjer dig på att skriva prov.

Ändå begär föräldrar att skolan ska skapa ungdomar som får A på prov, så att de sedan kan gå till kända högskolor. Det enda som dock gör dem kända är att de är petiga med ens poäng på de nationella proven.

Prov korrumperar anledning vi hade utbildning från första början. Det är en död modell som hålls vid liv av skolsystemets tunga byråkrati. Detta på bekostnad av ungdomars potential.

Detta är Jan Björklunds och regeringens ansvar och gärning. Att ha en ansats om att skapa likvärdiga skolor och samtidigt införa läxhjälp som de som har råd är hål i huvet (tack vare ABF och andra initiativ finns det dock hopp). Att säga att man ska minska lärarnas administrativa börda och samtidigt införa nationella prov och betyg allt längre ner i åldrarna är hål i huvet som istället ÖKAR lärarnas administration. Om 90 lektionstimmar försvinner för varje lärare p g a de nationella proven kan man inte skylla på föregående regeringar eller inte ens på globaliseringen – då måste man själv ta ansvar. Men detta tycker inte Jan Björklund att han behöver – det är alltid någon annans fel.

Decentralisering innebär delegering inte tvärtom!

Leif fortsätter:

Decentraliserar man uppgifter måste man också se efter hur uppgifterna utförs. Problemet är att kontrollen kan bli alltför långtgående. Politikerna synes underskatta hur resurskrävande resultatstyrningen i praktiken blir. Decentraliseringen, som var tänkt att främja lärarnas professionella autonomi, tenderar tvärtom att binda lärarna vid mekaniskt dokumenterande framför datorn. Styrningen kan också på ett olyckligt sätt fokusera på det som är mätbart, vilket inte nödvändigtvist är samma sak som det som är bäst från pedagogisk synpunkt. Som andra välfärdsområden riskerar skolan att bli en del av granskningssamhället, som med sina preferenser för det enkelt mätbara kan ”kolonisera” skolan med nya drivkrafter och en ny mentalitet.

Bra, men centraliseringen skapar ÄNNU mer kontroll och administration. Om man decentraliserar gäller det att jobba med förtroende och att delegera ledarskapet – inte att öka kontrollen, och då ska ju inte kontrollen blir med långtgående! Den effekten får vi ju om man centraliserar!

Att reducera verkligheten systematiskt kallas för reduktionism.

Reductionism strongly reflects a certain perspective on causality. In a reductionist framework, the phenomena that can be explained completely in terms of relations between other more fundamental phenomena, are called epiphenomena. Often there is an implication that the epiphenomenon exerts no causal agency on the fundamental phenomena that explain it.

Reductionism does not preclude the existence of what might be called emergent phenomena, but it does imply the ability to understand those phenomena completely in terms of the processes from which they are composed. This reductionist understanding is very different from that usually implied by the term ‘emergence’, which typically intends that what emerges is more than the sum of the processes from which it emerges.

Fortfarande leker Leif med sina delar som han reducerat skolan till. Inget om Internets effekter, inget om en tuffare arbetsmarknad med besparing och effektivisering, inget om ungas ökade kunskapsintresse utanför skolan, inget om bristen på framtidsvisioner eller skiftet från kunskapssamhället till tjänste- eller konceptsamhället. Inget om Sveriges integrationspolitik eller den ökade urbaniseringen.

Leif fortsätter:

Regeringen är medveten om problemen med omfattande administration och har på senare tid vidtagit åtgärder för att lätta lärarnas börda. Men risken med granskningssamhället är ett generellt problem för varje välfärdsstat, som tillämpar mål- och resultatstyrningen, och den nödvändiga kontrollen måste utföras med omdöme och respekt för den granskade verksamhetens särart.

Är slutsatsen att skolan åter bör bli statlig? I direktivet till min utredning står det uttryckligen att jag inte ska lämna förslag till ändrat huvudmannaskap. Min uppgift har varit att analysera orsakssamband. Med bättre stöd till kommunerna och mera förberedelser kunde utfallet ha blivit annorlunda och – brukar jag påpeka – i det ofta åberopade mönsterlandet Finland är skolan också kommunal.

Ja, regeringen är bra, va? Och agerar därefter. Leif har ett direktiv men pekar på ”mönsterlandet Finland” där skolan är kommunal. Hur ska man tolka detta? Finland, denna mångkulturella smältdegel som är så bra på PISA. Jösses, när ska tjatet om Finland sluta? Är Singapore och Shanghai mönsterland också? Eller Polen? Ska vi nedmontera bredbandsuppbyggnaden och montera ner välfärden ett par rejäla snäpp. Ska vi åka tillbaka i tiden med tidsmaskin och införa kommunism och bli invaderade av Tyskland etc. Och sedan tillbaka igen då till nutid med samma tidsmaskin och på vägen införa riktigt låga löner för arbetarna så att vi kan ha riktigt höga löner till lärarna och så att ungarna respekterar att det är skitsvårt att skaffa sig en utbildning..? Men givetvis mer stöd i förändringens tider är alltid viktigt. Även här kan man se en lärdom: