Det finns strukturer i samhället idag som ska ta hand om allt som ska göras, det finns skola, polis, rättsväsende, offentlig förvaltning, sjukvård, äldrevård etc. Och så finns det något som kallas för att ”hamna mellan stolarna”.
Ett samhälle i förändring
Ovan uppställda glas får illustrera situationen. På högre ledningsnivåer (strategiska) finns det täckning för all verksamhet som behövs för ett rimligt samhälle. Där finns även ett mått av samspel eftersom man inte är så många och eftersom dessa herrar och damer känner varandra lite så där.
När denna struktur byggdes upp såg samhället ut på ett visst sätt – man kan kanske likna det vid att glasen var väldigt låga. Verksamheterna ”nere” vid bordsytan (operativ ledning) klarade det man skulle. Sedan gick tiden och krav och förutsättningar ändrades. Man började effektivisera och slå ihop organisationer. Allt färre kunde hantera allt mer inte minst genom införanden av data och IT-system. Glasen blev liksom högre och högre och det innebar att man mindre och mindre koll på det gemensamma och ytterligare en effekt blev att samspelet mellan organisationerna blev mindre och mindre – om skuggorna vid bordsytan representerar verksamhet så ökande glappet, de vita ytorna. Stuprör, vertikal ledning blev den rådande modellen – var och sköter sitt efter bästa förmåga.
Ett förnybart samhälle
Att var och en sköter sitt innebär att man är duktig på att fokusera. Allt utanför den egna verksamheten ska man inte hålla på med. Man kan inte ta ansvar för andras arbetsuppgifter – då blir det fel. Glappet kan man inte bry sig om, det måste vara någon annans ansvar.
Det är därför det behöver finnas ledningsstrukturer som går på tvären i och mellan organisationer. Det kan kallas en samordningsfunktion ibland. Eller skapas en hel organisation med egna stuprör som ska hantera det som faller mellan stolarna. Det går sisådär.
Hierarkiska strukturer funkar inte riktigt in en värld där alla kan allt och information inte är en bristvara. Delaktighet blir allt viktigare och morötter mer lockande än piskor. Om elever är duktigare på Internet än lärarna sitter vi riktigt illa till strukturmässigt. Hur kan vi förnya samhället då?
Vi är tränade för tävling inte för samspel
Skolan har gjort sitt jobb. Det gäller att tänka på sig själv först, sedan familjen, sedan sin klass, sedan skolkamrater, jobbet, orten, staden, länet, landet och då planeten, sist i prio. Fast det är nyare tider nu. Vinden har vänt och därmed kappan. Det är nog sant att om man letar efter trender så hittar man dem (är det inte väldigt många karlar som är ute på stan med röda byxor, numera)? Men jag har spanat i 5 års tid snart och kan säga att det finns en trend – man tänker på det gemensamma. Man tänker 1+1 = 3 och win-win-win, dels pga möjligheterna numera finns, dels för att man är så trött på alternativet. Det går faktiskt att nå framgång om man motiverar människor på rätt sätt. Ja, det finns många gamla fel sätt.
Ett annat glapp som är än värre
Under 20 år snart har det hänt otroligt mycket med teknik kopplat till Internet. 1986-87 gick jag på Naturvetenskapliga linjen – Dataprogrammet på gymnasiet. Det var häftigt – det fanns en datorlokal fullt med Compis-datorer och svart-gröna skärmar. Det var nytt och häftigt och vi fick t o m programmera – jag gjorde bl a Space invaders. Jag kände då att skolan låg i framkant och det var t o m så att vi skippade lunch för att få vara där. Hur är det nu? Ligger man fortfarande i framkant och vad gör man i så fall? Laborerar man med 3D-teknik? Neh, och inte!
Framtidens skola
Jag har haft som jobb att se in i framtiden och ägnat ca 17 timmar per dygn åt detta i tre år för att det är så roligt – det blir drygt 18 600 timmar och det sägs ju att 10 000 timmar räcker för en master-nivå i vilket ämne som helst. Normalt sett är det väl 8 h per dag och då 3.5 år för att nå upp till mastery-nivå. Rimligt. Men då gäller det ju att fokusera på området, men vad händer då man måste fokusera på samband, syntes och att bilda koncept? Man hittar mönster överallt och samband överallt och förundras över att folk inte tänker likadant.
Jag tänker på glappet, om ungdomar som inte värderas för deras kraft och ungdom utan bara placeras någonstans för att de ska ha något att göra. Jag tänker på när jag var ung, yngre menar jag. Det gick att få jobb. S k skitjobb men om man pluggade vidare desto bättre blev det var det tänkt. Och så var det nog.
Jag tänker på glappet mellan unga ”invandrare” och svenskar som bott i Sverige i hela sina liv men som ändå finner att skolan inte är något för dem.
Hur tänker man på högre ledningsnivåer när segregationen ökar, brottsligheten ökar och när medborgare börjar känna sig otrygga? Vem har ansvaret för det gemensamma? Ska skolan betala polisen eller ska polisen betala skolan eller ska vi ha det som nu – den ena budgeten har inte med den andra att göra?
Nästa vecka blir jag klass-coach just för att minska glappet mellan skola och arbetslivet. Förhoppningsvis väcker jag någons tankar om framtiden och hur drömmar faktiskt kan bli verklighet!
Ser ni hur det hänger ihop? Jag ser det. Hur hänger detta blogginlägg ihop? Jag ser det, gör ni?
Samma som för lärande gäller livet i samhället. Tänk om vi kunde få till Det lärande samhället.
Kategorier:förändringsledning, Livet, personlig utveckling, Samhällsutveckling, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Bilderna i slutet säger eg allt!
Tack för ett inspirerande inlägg, som vanligt.
Är glad att du bidrar till att ge mer röster och tankar in i #skolvåren, för det är just det som behövs om vi ska kunna föra en multilog kring frågan:
Vad ska vi med skolan till?
/Helena, initiativtagare #skolvåren – följ oss på http://skolvåren.se