Ibland blir jag beskylld för både den ena och det andra. Så därför skriver jag igen samma saker fast med nya ord bara. Jag vill inte ha En skola för alla – det funkar inte. Jag vill ha många skolor för varje elev.

SKOLAN KLARAR INTE ALLAS BEHOV

En skola för alla har i Sverige blivit ett politiskt–ideologiskt begrepp för att utveckla en skola som innebär en hög grad av delaktighet, inkludering och integrering. Diskussioner pågår fortfarande om huruvida intentionerna om en skola för alla har uppnåtts eller om det fortfarande finns ett glapp mellan ideologi och praktik.

Diskussioner pågår fortfarande? Eh, med fler och fler avhopp och barn som går ut skolan utan betyg förstår jag inte hur man ens kan fundera på om intentionerna har uppnåtts. De har de inte.

Sedan läser jag ur en rapport från Lärarnas riksförbund om att klyftorna har ökat sedan 1999 åtminstone. I tillhörande DN debatt artikel skriver man:

Sverige har förändrats och utvecklats, men skolans organisation och resursfördelning är fortfarande oöverblickbar och splittrad. Sedan skolan decentraliserades har flera studier visat att den också blivit mer ojämlik och segregerande.

Hur var det nu med ”delaktighet, inkludering och integrering”? Jo, man har väl då lyckats med 90% då. Men 90 < 100 och alla betyder 100 %. Man kan inte vara lite gravid.

I DN debatt hittar jag även denna: Principen om en bra skola för alla gäller inte längre. Och citerar:

Olikvärdig skola. Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser. Det är nu dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en skola som är bra för alla barn, skriver Per Kornhall från Skolverket.

Och jämförelsen med Finland, denna mångkulturella smältdegeln, berörs också:

Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.

Tjugo år senare sitter vi med facit i hand. Sverige sjunker i de internationella mätningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna i Sverige hade inte funktionell läsförmåga i senaste PISA-undersökningen. På senaste nationella provet hade 19 procent av eleverna inte godkänt i matematik (jämfört med 9 procent 2003). Det innebär att tiotusentals barn har tillbringat nio år i skolan utan att lära sig räkna eller läsa.

Den svenska försämringen i PISA förklaras mest av att våra sämsta elever har blivit sämre. Det beror på att skolans likvärdighetsuppdrag blivit allt mera uppluckrat. Den svenska skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och allt mer en skola för dem som har föräldrar med resurser och det i ett allt mer segregerat skolsystem. Detta är något som flera rapporter – senast OECD:s rapport ”School choice and equity” – slår fast. Utvecklingen är en logisk följd av de incitament för skolval som Sverige infört.

Det här gör mig konfunderad. Att man inte gör några åtgärder i Finland och struntar i nationella prov och därmed inte anpassar sig till omvärlden kan ju vara iskallt bra. Men jag tror dock deras minimala invandring gör Finland mindre påverkbart – graden av globalisering är mindre och kanske även deltagande i kriget och hotet från Ryssen påverkar. Det är lite mindre hets helt enkelt och ett mer långsiktigt förhållningssätt. Spekulerar ju fritt här då.

Spekulerar även i att ”En skola för alla” inte har funkat i Sverige och inte kommer att funka i framtiden heller oavsett vilka gamla åtgärdspaket man inför. Det behövs NYA idéer.

GLAPPET MELLAN IDEOLOGI OCH PRAKTIK

Den svenska skolan ska ge alla elever en bra grund att stå på, både kunskapsmässigt och socialt. Eleverna ska lära sig att arbeta tillsammans med respekt för andra människor.
Skoltiden ska inte begränsas till att vara en tid i en människas liv då man lär sig en i förväg be- gränsad faktamängd som man sedan visar upp och blir bedömd efter. Skolan måste ge mycket mer kunskap och klokskap än så. Den ska förbereda eleverna för den komplexa verklighet som finns utanför klassrummet.
Tillsammans med föräldrarna ska skolan arbeta för att eleverna blir ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för sina barns utveckling och uppfostran, men skolan har också ett ansvar och ska stödja föräldrarna.
Lärarna ska uppmuntra eleverna att söka kunskap – att inte passivt och okritiskt ta emot infor- mation. De ska handleda eleverna i deras arbete. Det är först när information bearbetas som den blir till kunskap.

Jättebra – och ännu mer:

Alla elever, oavsett kön, social eller etnisk bakgrund, har rätt att nå skolans kunskapsmål. De barn och ungdomar som av olika skäl har svårigheter, har rätt att få den hjälp och det stöd de behöver. Skolan har ett särskilt ansvar för att alla elever når målen. Varje människa är unik. Därför ska undervisningen anpassas till varje enskild elevs behov. Ingen ska behöva känna sig misslyckad utan alla har rätt att lämna skolan med rak rygg, trygga i sig själva som individer och i vetskapen att de har en bra kunskapsgrund att stå på. Skolan ska visa varje elev respekt för dennes person och arbete.

Så säger staten alltså. Jättebra. Och hur jag än försöker så kan jag inte för mitt liv förstå hur läx-RUT passar in i denna bild. Vi ska nog inte dra in diskussionen om barnfattigdom här men jag skulle inte tro att ”fattiga” som lever på bidrag skulle hyra in läxhjälp för att på så vis få bättre resultat. Jan Björklund, Tomas Tobé, Anders Borg och Stefan Löfven klafsar in i träsket och föreslår den ena åtgärden efter den andra uppenbarligen utan att ha läst Skolverkets texter. Jag förstår inte betyg allt längre ner i åldrarna, mer nationella prov eller sommarpliktskola. Man utgår ifrån att lärandet (egen erfarenhet?) är tråkigt, att det krävs hårt arbete och att mer styrning, tvång och mer betyg. Detta ska öka motivationen hos de svaga eleverna så att PISA-resultaten går i lås.

MÅNGA SKOLOR FÖR VARJE ELEV, TACK!

Varje skola måste kunna erbjuda mångfald och en hög grad av flexibilitet där årskursgränser och klassgränser är utsuddade, där lärar- och elevgränser inte längre finns. En skola klarar inte allas behov – ni har provat detta i 33 år nu och (fp) och (m) kan backa atlantångaren hur långt bakåt de vill men vi kommer aldrig komma framåt ändå. Vi måste anpassa undervisning och skolgång inte tvinga barnen att anpassa sig till dåtid, något som inte finns i nutiden. Varje elev har rätt till att nå de Heliga kunskapsmålen, varje elev har rätt till sin egen skola.

Jag hittade även denna, När skolan är som allra bäst. Som devis har man att man ska följa forskningen.

Förändringen tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna.

Jag är dock skeptisk vad gäller hålla-tyst-lappar men man har lyckats med att väcka intresse, visualiserar mål och har t o m läxhjälp på fritiden och även sommarskola för de som vill då. Man har lyckats med frivilligheten, omtanken och förbättringsprocessen. Det står dock inget om IKT och nätverkande med andra skolor, men de nätverkar bra runt varje klass i alla fall.

Kategorier:framtiden, Livet, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Etiketter:#Blogg100, #skollyftet, #skolvåren, #varalyfterskolan