Det är inte lätt att köra bil speciellt när man inte ser framåt.
Det blir jobbigt eftersom man bara ser vad som hänt, hur skulle det vara att sitta bredvid och se framåt?
”-Oj då, gjorde jag det där? Fast jag körde ju mitt i vägen!”
”-Jo, men det var någon som skulle svänga vänster…”
”-Jaha, men nu ser det lugnt ut..”
”-Jo, men se upp..!”
”-Vaddå?!”
”-Se framåt för Guds skull!!”
”-Vaddåå!?”
”-Aaahh..”
”-Oj då..”
Man måste se framåt
Jag fick en tanke nån gång för länge sedan då jag var i Vickleby på Öland. Denna by och alla andra byar har klarat sig i årtusenden. Trots svårigheter med kommunikationer kanske så har man ändå odlat och haft djur. Det är vad man behöver.
Ja, och sedan relationer och frid förstås. Det gällde att få ihop äktenskap på bra sätt och bygga nytt och bevara gammalt och se till att överföra kunskap om tingen så att man klarar sig. Vad har man nypon till, var finns det svamp, hur slaktar man en gris, hur sköter man höns och hur gör man tak etc. Oerhört viktig kunskap. Och sedan händer något.
En ny religion
Vanor är jobbiga och en sorts trygghet. Oavsett om de är bra eller dåliga finns de där. Normer och vanor. Regler och beteenden. Så här har det alltid varit och det har funkat hittills. Så när något nytt kommer ska alltid en viss skepsis finnas. Man måste liksom prova och testa och utvärdera. Men hur är det med tro och vilja. Om man nu befinner sig i ett samhälle där människor dödar varandra kors och tvärs eller där de som bestämmer vill offra undersåtar för att vädret ska bli bättre kan det ju hända att det finns en längtan till något annat. Oavsett vanor, seder och beteenden. Det kanske dyker upp en tanke om att döda varandra inte är så bra i längden och att en regel om att man inte ska döda är ok och något man kan enas om. Jag läser om Blot-Sven.
Jag befinner mig i Norden runt år 1000. Och tanken far iväg till nutid och Egypten. Och svensk politik. Eller icke-politik.
Ingen vilja – ingen ledning
Vi bjuder in och hjälper. Vi s k svenskar, götar eller svear eller svitjodar. Snällt, och de som kommer hit får ju vackert anstränga sig och visa tacksamhet för att de får njuta av samma sol, samma vatten och samma jord. Eller just det inte jord – den ägs ju. Men hur går det? Kan man vara lite globaliserad? Lite gravid? Lite Kristen? Kristen och praktisera blot? Nej. Nä, vi vill hjälpa, det vill faktiskt de flesta t o m rasister hjälper en medmänniska i nöd oavsett vilka föräldrar hon/han har eller om det så bara är en kvinna i slöja som hamnar på Hemköp själv för första gången och inte vet hur det funkar.
Varför kan vi inte bygga världshemmet istället?
Var finns visionerna? Rättvisa, demokrati, jämlikhet finns inte. Inte broderskap heller! Det är en utopi, en dröm en idé. Eller nej, det är gammal skit som inte funkar längre.
Jag förflyttar mig till Sons of Anarchy och tänker socialt kapital och uppbyggnad av lokala samhällen. Vi har misslyckats kapitalt.
Framtiden är den enda tiden vi har kvar
Jag är ganska optimistisk egentligen. Jag jobbar med innovation, framtid och idéers förverkligande. Det är liksom min horisont. Samtidigt har jag en oerhörd fokus på lärande och utveckling. Jag vägrar göra om misstag, men är inte sen att påpeka förbättringar som skulle kunna fixa misstag och sedan prova igen. Professionellt då. Privat helt annat – där vill jag ha Status Quo fysiskt och evolvera dynamiskt, fritt och konstant och helst utan ansträngning.
MEN, jag sitter i ett samhälle som är fast i blot, kristendom och förlåt om jag hädar Gud vet vad! Skolan är en religion, miljön är en religion, konsumtionen är religion, TVn är en religion, management är en religion och vår egen förträfflighet är en religion. Allt är fokuserat på vad som hänt. Inget fokuserar på framtiden. Ingen fokuserar på framtiden, drömmar, visioner eller möjligheter. Utan tron på något bättre går det inte att leda.
Alla sitter och glor i backspegeln och det rullar på.
Kategorier:framtiden, frihet, Globaliseringen, innovation, Samhällsutveckling, skolan, svensk politik
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera