1. Clannad: Theme from Harry’s game

   Älskar mystiken, lyssnade mycket på irländskt såsom Dubliners, Pogues, The men they couldn’t hang. Och Enya var väl i farten. Läste förmodligen Tolkien också.

2. The Cure: A forest

   Hela Cure-perioden omfattar Boys don’t cry, Killing an Arab (Camus: Främlingen), hela Faith, Pornography, The Top ända till Disintegration. Olycklig kärlek – elände & depression.

3. The Smiths: Heaven knows I’m miserable now

   Smiths saknar jag. De gjorde ju 3-4 underbart bitterljuva plattor med både bra texter, musik och unikt sound i en helhet.

4. U2: New Year’s Day

   De första två skivorna lyssnade jag mycket på. Så mycket kraft och längtan – vilka står för det idag?

5. Big Country: Porroh man

   Två första riktigt bra med bra gitarrer och inte depp men ändå seriöst.

6. Docent Död: Bensin i blodet

   Var väl en kanonplatta ihop med Ugglas, Eldkvarn m fl och dessutom lite punkigt. Älskar hela deras första skiva.

7. Dag Vag: Dimma

   Humorn och gunget och reggaen. Och allvaret – ja, jag åker.. genom natten… de e dimma… runt mig…

8. Depeche Mode: Leave in silence

   Fick skivan i julklapp och den gick runt, runt, runt. Var ju inte lika deppig som Faith och inte punk. Hela skivan är ett ett enda stort lugn än idag.

9. The Chameleons: A person isn’t safe anywhere these days

   Deras tre första skivor lyssnade jag otroligt mycket på och gör fortfarande. Kan inte förstå att de aldrig blev lika stora som andra.. sämre band. Jag avundas dem som fortfarande har en Chameleons-upptäckt att göra..

10. The Church: Under the milky way

    Peace. Var tvungen att ta med denna – tog mig ur nån form av skal efter denna.

Kategorier:Musik

Etiketter:#Blogg100, #Mello