Ledarskap är svårt, speciellt när alla vet bäst och vill bestämma eller när ingen vet och ingen vill bestämma. Finns det något ledarskap för svensk skola som totalorganisation? Vart ska vi, eller ska vi ingenstans? Global miljörörelse? Beredskap och hållbarhet? Occupy? Arabvåren?
Ledarskap tror jag handlar mycket om syntes, så har det alltid varit och det ska inte blandas ihop med analys och management – det är något helt annat. Från Wiki om syntes:

Syntes (av grekiska: att sätta ihop) betyder att kombinera separata element eller substanser för att forma en sammanhängande helhet. Motsatsen är analys.

Peter Senge om ledarskap:

”The capacity of a human community to shape its future.”

Det kan röra sig om ett stort företag, eller en kommun, eller ett landsting, eller hela skolväsendet eller bilbranschen eller hela miljörörelsen.. eller SAS.

Det globala samhället

Det är många saker jag börjar tänka på efter att ha sett klippet (som vanligt). Det där Gandhi citatet.. som jag givetvis inte kan hitta nu, men jag hittade tio andra som var ungefär lika bra.

Men det var om det globala samhället och om ledarskap. Tänk er, en ensam person gjorde skillnad och förändrade en hel nation. En person med en idé, sin egen energi och principer. Så klart idén kom rätt i tiden och Gandhi stöttades av miljoner men innan det blev action liksom måste uppdraget ha setts som omöjligt. Och britterna viftade bort honom.
Oh ja, och

The best way to find yourself is to lose yourself in the service of others.

Och, så klart,

Be the change you want to see in the world

Jag tycker att Gandhi var världens senaste (sista?) sanna ledare. vem skulle kunna skapa ett globalt samhälle idag? Och tänk på att Gandhi inte hade tillgång till Internet! Jag tror inte kommer hitta någon sådan ledare – det är helt enkelt svårt att vara tillräckligt mer upplyst än alla andra. Det gäller att komma med idén och dessutom äga den på något vis. Vem ledde revolten i Egypten? Ingen aning… Jag tror vi kommer hitta ledarskapet i metoder i framtiden! Jag vill nedan lista några stycken som jag stött på.

Asset-Based Community Development (ABCD)

En ABCD-method: http://www.neighborhoodtransformation.net/pdfs/What_%20is_Asset_Based_Community_Development.pdf Jag hoppas ni står ut med engelskan:

The Guiding principles of ABCD:

• Everyone Has Gifts with rare exception; people can contribute and want to contribute. Gifts must be discovered.
• Relationships Build a Community see them, make them, and utilize them. An intentional effort to build and nourish relationships is the core of ABCD and of all community building.
• Citizens at the Center, it is essential to engage the wider community as actors (citizens) not just as recipients of services (clients).
• Leaders Involve Others as Active Members of the Community. Leaders from the wider community of voluntary associations, congregations, neighborhoods, and local business, can engage others from their sector. This “following” is based on trust, influence, and relationship.
• People Care About Something agencies and neighborhood groups often complain about apathy. Apathy is a sign of bad listening. People in communities are motivated to act. The challenge is to discover what their motivation is.
• Motivation to Act must be identified. People act on certain themes they feel strongly about, such as; concerns to address, dreams to realize, and personal talents to contribute. Every community is filled with invisible “motivation for action”. Listen for it.
• Listening Conversation – one-on-one dialogue or small group conversations are ways of discovering motivation and invite participation. Forms, surveys and asset maps can be useful to guide intentional listening and relationship building.
• Ask, Ask, Ask – asking and inviting are key community-building actions. “Join us. We need you.” This is the song of community.
• Asking Questions Rather Than Giving Answers Invites Stronger Participation. People in communities are usually asked to follow outside expert’s answers for their community problems. A more powerful way to engage people is to invite communities to address ‘questions’ and finding their own answer– with agencies following up to help.
• A Citizen-Centered “Inside-Out” Organization is the Key to Community Engagement A “citizen-centered” organization is one where local people control the organization and set the organization’s agenda.
• Institutions Have Reached Their Limits in Problem-Solving all institutions such as government, non-profits, and businesses are stretched thin in their ability to solve community problems. They can not be successful without engaging the rest of the community in solutions.
• Institutions as Servants people are better than programs in engaging the wider community. Leaders in institutions have an essential role in community-building as they lead by “stepping back,” creating opportunities for citizenship, care, and real democracy.

Det finns väldigt mycket material ute på nätet och även i Europa:

Här förklarar Comac Russel ABCD: Cormac Russel

Skalbarheten är viktig – och kom ihåg att det kommer se olika ut i USA i jämförelse med Europa, Sverige och Asien så tänk Global ABCD!

Kreativitet vs Problemlösning

http://www.youtube.com/watch?v=RRIOc7RQ93g&feature=youtube_gdata_playerx

Jag tror denna korta intervju har hjälpt mig mest att tänka. När man ser och förestår skillnaden mellan den kreativa processen och problemlösningsdomänen inser man hur fel man är ute ibland i samhället . Jag inbillar mig att jag har ett kreativt tankesätt utifrån de förutsättningar som finns – men samtidigt drabbas jag av att få släcka eldar 24/7 (tre barn). Men det känns som om majoriteten av världens ledare och beslutsfattare är problemlösningsorienterade. Man leder framåt utan man hanterar kostnader och vill bevaka och förhindra varje form av riskabel förflyttning framåt. Den kreativa processen handlar syntes snarare än analys. Samhället i stort är ett problem-lösar orienterat. Och för att lösa stora systemproblem (global ekonomisk kris, global uppvärmning, pandemier etc). Och då för att lösa de stora övergripande problemen gör man en analys och bryter mer problematiks är till små pytte delar som man kan åtgärda och därigenom missar man den stora hela meningen med varför vi gör saker överhuvudtaget, livet blir en en lång eldsläckning… Jag ska förtydliga lite:

• Vi glömmer bort varför vi jobbar och hamnar i problem med hälsa, familj och problem med egen utveckling.
• Vi glömmer bort varför vi skaffar familj och barn och fastnar i gräl om städ, passa tider, brist på ömsesidig omtanke, jobb, stress och känslan av att inte räcka till någonstans (vi glömmer bort ledaren inom oss)
• Vi glömmer bort varför vi dras till varandra och vill bo i samhällen och grälar med grannar, slåss på läktarna, struntar i de hemlösa och skyller allt på bögarna eller invandrarna eller ungdomarna.
• Eleverna och ibland hela skolorganisationen glömmer bort varför skolan finns överhuvudtaget (syftet med att skapa livslångt lärande) och brottas med resultateldar som ska släckas och förlängda skolår som ska ge mer tid att släcka eldar och mindre skola för att minska avhopp…

Och så klart, favoritcitatet av Peter Senge:

From a very early age, we are taught to break apart problems, to fragment the world. This apparently makes complex tasks and subjects more manageable, but we pay a hidden, enormous price. We can no longer see the consequences of our actions; we lose our intrinisic sense of connection to a larger whole. When we then try to ‘see the big picture,’ we try to reassemble the fragments in our minds, to list and organize all the pieces. But, as physicist David Bohm says, the task is futile–similar to trying to reassemble the fragments of a broken mirror to see a true reflection. Thus, after a while we give up trying to see the whole altogether.

Varje beslut i samhället (förutom i Linköping och i Vara då!) blir överröstat med operativa konkreta frågor. Ledarna med visioner blir intvingade i operativa miljöer. ”-Vi ska dit om 5 år säger den djärve!” ”-Men vad ska vi äta på fredag om ett år?” kräver den operativa chefen. De operativa chefernas röster är så starka att ledarna (flummiga brukar de kallas) försvinner. (Och förresten, bra operativa chefer avancerar och får managera allt större ansvarsområden till de inte kan avancera mer. Principen kallas Peters Princip: ”employees tend to rise to their level of incompetence.”)
Ovanstående tankar som Senge har om den lärande organisationen är kanske ingen metod direkt utan mer en beskrivning hur det är och hur man kan/måste/behöver tänka nu i framtiden istället – förhållningssätt.
Här är en beskrivning på svenska:Den femte disciplinen – den lärande organisation. Men skribenten är skeptisk. Måste man inte skilja på jobb- och privatliv? Jo, om det ena är slaveri och det andra är frihet så. Viljan att skapa en lärande organisation (i samhället, skolan, företaget, fotbollslaget etc) är kanske en utopi i sig, och Peter Senge har ibland kallats för guru. Men hans tankar vinner allt mer fäste i och med att världen plattas till och människors möjligheter blir fler och fler.
The learning organsation

Vänd på det hela – få folk att göra saker frivilligt och med lust istället för att styra (manage) och forcera med tvång. Var Kapten Kirk, försök sätta ihop och skapa ur det som finns (och inte finns), var proaktiv istället för reaktiv, peka mot något bättre istället för att bevara det gamla, trygga och invanda. Tänk vilken energi människor lägger ner i sin familj – få ta på den och alla kommer vara mycket gladare både på jobbet och hemma.

Är dessa två exempel de enda inom området? Nej, det finns en uppsjö som jag ska försöka redovisa på ett bra sätt. Jag räknar inte Gandhi-metoden..

Kategorier:ledarskap, Livet, Samhällsutveckling, syntes

Etiketter:#Blogg100, Framtid, ledarskap, samhällsutveckling